Det tog tre dagar för oss att ta oss från Nairobi i Kenya, till byn Lotimor i sydöstra hörnet av Sydsudan. Vi är här för att rapportera om svälten, konflikterna och torkan. Och vi har tagit oss till Nyangatomfolket, på gränsen till Etiopien. 70.000 människor som hotas av svält om inte hjälpsändningarna kommer fram.
Förråden är tomma, regnperioden är precis slut och det har återigen, för tredje året, inte kommit tillräckligt mycket regn för att skördarna ska ge något. Människorna har bara ett slags gräs att äta och ändå kan jag inte sluta att fundera på andra saker. Jag har aldrig varit så här långt bort förut, så långt bort från det sätt som jag lever. Och jag kan inte sluta tänka på det – hur de lever och hur jag lever. Hur jag utnyttjar vår planet medan de aldrig tar mer än de kan ge igen.
Finns ingenting av det jag har hemma
Nyangatomfolket lever som seminomader på ett ganska torrt slättland där de driver sina kor och getter efter var gräset växer. Här finns ingen elektricitet eller mobiluppkoppling, inga affärer. Här finns ingenting av det jag har hemma, inget varmvatten, ingen mat, inga prylar. De tar sina barn och kokkärl på åsnor när de flyttar och bär resten på huvudet.
Jag kan vältra mig i lyx som att åka bil, duscha varmt, äta mat influgen från långt bort i världen och köpa kläder sydda på åter andra ställen. Nyangatomfolket har ingenting av det där. Verkligen ingenting.
Klart att de undrar
Det är så annorlunda att jag inte ens kan förhålla mig till om det är bra eller dåligt. Vi är bara så olika. Några av kvinnorna undrar vad vi är för några, jag och fotografen Linda. Är vi kvinnor eller män? Här går alla kvinnor med bar överkropp och bär många halsband och örhängen. Jag och Linda gör inget av det. Klart att de undrar.
Kvinnan vi intervjuade tappade den lilla dosan med batterier till mikrofonen vi satt på henne och jag var genast framme för att sätta dit den igen.
Men när jag gjorde det råkade jag komma åt hennes rumpa och det höll på att göra att hela intervjun var slut, där och då. För hon blev så arg och skrek och rusade därifrån. Vi sprang efter, och jag bad om ursäkt och visste inte hur jag skulle göra för att ställa allt till rätta igen. Men problemet var att hon hade trott att jag var en man. Så när Linda och jag fått visa bilder på våra barn, och att vi har bröst, blev allt bra igen och vi kunde alla tre skratta gott åt händelsen.
Något skaver med mitt liv hemma
En annan gång blev jag och Linda upprörda när en man piskade en kvinna som han ville skulle flytta på sig. Några Nyangatomkvinnor frågade tolken vad vi pratade om och han förklarade, och de undrade tillbaka – om inte våra män piskade oss.
Jag är så udda här. Och ändå inte. Vi är människor och oroar oss för ungefär samma saker och gläds åt ungefär samma saker. Men jag kan ändå känna, trots svårigheterna här, att något skaver med mitt liv hemma. På det sätt jag utnyttjar planeten mer än jag borde och jämfört med hur de bara tassar på vår jord utan att lämna några märken alls.