Kalle: Hej! Har vårdtagare några rättigheter? Vilka krav kan vi anhöriga ställa? En anhörig har åkt in och ut på avgiftning, psykakut, akut osv. Några vårdplaner görs aldrig, kontakten mellan olika vårdgivare är obefintlig. Vad kan jag som anhörig göra? Ge mig lagrum jag kan trycka upp i ansiktet på denna röra! Tacksam för svar!

Ing-Marie Wieselgren: All psykiatrisk vård ges enligt Hälso och sjukvårdslagen och där står att landstingen ska erbjuda god och säker vård. Om din anhörig inte får den vård du tycker är rimlig så är det rätt att du klagar. Vänd dig till chefen för kliniken, sjukhuset och om du inte får gehör så skriv till landstingsledning och politiker.

melvin: Hej! Måste inte samhället acceptera att visa individer helt enkelt inte önskar leva mer. Behöver detta alltid vara ett sjukdomstillstånd? Om aktiv dödshjälp erbjöds dessa individer så kanske de efterlevande skulle slippa fruktansvärda upplevelser när en anhörig tagit till drastiska metoder för att avsluta sitt liv.

Ing-Marie Wieselgren: I de flesta fall finns en psykisk sjukdom och personen vill ofta leva när tex depressionen går över. Men du har rätt inte alltid och om en person inte har en allvarlig psykisk sjukdom kan vi inte tvinga personen till vård.

Anna: Man ska alltså tjata för att få rätt vård? Det är helt orimligt! Det är inte vård på lika villkor om man ska förhandla, ligga på, inte ge sig, gå via media osv. för att få hjälp! Med detta resonemang kommer endast den som är starkast (eller har anhöriga) att nå fram. Det kommer även belasta sjukvården ytterligare nu när anhöriga kommer att ringa varje dag för att snabba på en remiss, be om mer terapi, inläggning osv.

Ing-Marie Wieselgren: Jag tycker inte heller att det är rimligt och jobbar intensivt för att det ska vara annorlunda och finnas nog med resurser och bra arbetssätt men samtidigt är läget som det är och då kan jag inte ge något annat råd än att stå på sig.

Elisabet: Du säger i programmet att vi behöver många förändringar. Detta vet vi som anhöriga och även patienterna sedan lång tid. Vad vi vill veta är när kommer förändringarna och vilka förändringar är det som ska genomföras? Utöka utbildningarna av psykiatriker, psykiatrisjuksköterskor m fl, utöka vårdplatserna, se till att samarbetet mellan kommun och landsting fungerar, gör arbetsplatserna attraktiva för arbetatagarna inom denna vård, höj lönerna, stoppa ”stafettläkarna” ! i Uppsala på Akademiska sjukhuset har vi en icke fungerande psykiatrivård med årslånga köer för NPF utredningar, en akutmottagningaffeltov ,affektiv mottagning, beroendemottagning, akutmottagning som inte fungerar. Även Unga Vuxna mottagningen är helt bristfällig. Vad beror allt detta på???? Denna patientgrupp är svag och orkar inte höja sina röster och ställa krav till politikerna.

Ing-Marie Wieselgren: Just att det handlar om svaga grupper som har svårt att själva kämpa för sina behov gör att det finns sårskilda psykiatrisatsningar just nu. Mycket positivt har också hänt men det räcker inte. Jag är mycket väl medveten om att utvecklingen går för långsamt. Vi har svårt att få dessa frågor att bli tillräckligt viktiga i samhället. Alla ideer och goda ktafter behövs.

paase: Vilket är det största problemet: bristen på platser (pengar) eller att personal slutar/byter till annan arbetsgivare?

Ing-Marie Wieselgren: Vi har många samtidiga problem. Brist på personal är stort problem på vissa platser i landet. Brist på kompetens och bra arbetsätt är också anledning i bland. Vi måste se till att fler vill arbeta inom psykiatrin och att vi får de bästa krafterna. Glädjande nog ser vi ett stort intresse bland blivande doktorer att satsa på psykiatri.

Kajsa: Hej, mitt barnbarn 25 år är djupt deprimerad sedan fem år. Får dåligt med hjälp. Nu går han på samtal hos en sjuksköterska ! Han går bara ut två gånger i vecka för att köpa mat och gå till sjuksköterskan. Har låg självkänsla, men är kunnig i data, konstnärlig, vänlig. Har schizofren mor som är tvångsintagen. Hans far och jag tycker att han får bristfällig vård och hjälp. Han vill själv ha bättre hjälp. Vart ska han få det?

Ing-Marie Wieselgren: Jag tycker att ditt barnbarn ska be att ni får träffa ansvarig läkare och sjuksköterskan tillsammans. Han själv och några av er som han vill ha med. Där ska ni be att man gör en gemensam plan med er om vad som ska hända framöver och vilka olika delar han kan få stöd kring. Det behövs ofta både behandling , stöd i vardagen och hjälp att komma igång i jobb. Be att man gör en riktig vårdplan.

Ali: Varför kan man inte omfördela resurser från annan sjukvård till psyk-vård?? Det blir ju färre hjärtinfarkter och sånt där. Jag läste att mer än hälften av alla sjukskrivningsdagar är betingade av psykisk ohälsa. Ska inte resursfördelningen återspegla detta??

Ing-Marie Wieselgren: jag håller med dig. Psykisk ohälsa är en av de stora ohälsofrågorna just nu inte bara i Sverige utan i stora delar av världen. WHO med flera visar på vikten av att vi ser till att prioritera vård för psykisk ohälsa. Då måste detta nog prioriteras och utvecklingen för psykiatri hålla jämna steg med övrig sjukvård. Det är svårt att få detta tillräckligt prioriterat men om vi är många som driver på så kommer det att gå.

Adam: Hej! Som nyexaminerad sjuksköterska på 23 år som om en månad börjar mitt första jobb på en psykiatrisk avdelning känner jag mig givetvis peppad men även osäker inför uppgiften. Den patientgrupp jag känner mig mest osäker på är unga tjejer runt 20-årsåldern med självmordsproblematik. Vad tycker du är viktigast att tänka på i kontakten med dessa patienter när de ligger såpass nära i ålder?

Ing-Marie Wieselgren: Det viktigaste är alltid att möta varje människa på ett sätt som utgår från henne eller hans situation. Att våga vara nära, lyssna, erkänna att man inte kan allt och fråga erfarna kollegor om råd. Fundera alltid på vad du har för kunskap med dig men våga lita på din egen känsla. Psykiatri är så spännande för att man får använda sig själv som redskap. Medmänsklighet behövs alltid.

Torbjörn Wahlström: Om en patient är äldre än 18 år (alltså myndiga) så är det ju så att sekretessreglerna sätter stopp för nära anhöriga att agera! Som nära anhörig har du ingen som helst rätt eller möjlighet att kontakta sjukvården. Vi har fått känna på detta då en dotter (26 år) mådde dåligt och behövde hjälp. Min hustru stoppades på vårdcentralen och fick inte ens framföra sin farhågor till ansvarig läkare. Bryt upp sekretessen om nära anhöriga skall kunna hjälpa till!

Ing-Marie Wieselgren: Jag håller med dig om att vi ibland bryr oss för mycket om sekretessen. Den ska ju vara ett skydd inte ett hinder. Att lämna information ska man alltid få göra. Vårdpersonal bryter aldrig mot sekretess genom att ta emot information. Däremot är det ibland en svår balansgång om persone själv motsätter sig att anhöriga får information. I vissa lägen kan det vara rätt att bryta sekretessen för att rädda liv men det kräver modig personal och stödjande chefer.

jonna: Många söker vård på vårdcentralen och där kan de ju remitteras till psykiatrin. Men på många håll fungerar psykiatrin så dåligt ( brist på folk) att de inte kan hantera inkommande. Det är ingen nyhet, har pågått länge...varför tar inte ni ansvar för det?

Ing-Marie Wieselgren: Det finns bra exempel på vårdcentraler som har möjlighet att erbjuda psykologisk behandling och psykosocialt stöd. Jag tror att vi måste utveckla en bra första linje så att inte alla fall måste vidare till psykiatrin. Psykiatrin ska vara en specialistfunktion och klara de svåra fallen.

Vi jobbar hårt för att utveckla denna första linje som kan vara primärvård, ungdomsmottagningar, familjecentraler mm.

Make: Min fru är utskriven efter inläggning på LPT pga suecid försök. Det finns ingen öppenvårdsmottagning i hela Skåne län som tar emot henne pga platsbrist, blir bara hänvisad till psyk akut om ” läget försämras” vilket inte är hållbart ur ett långsiktigt perspektiv. Alltså står hon helt utan behandling efter allvarliga händelser. Vad gör man? Vad är dina rek?

Ing-Marie Wieselgren: Ta kontakt med klinikchefen för psykiatrin där ni bor och fråga efter alternativ. Jag tycker det är riktigt att hon ska få en långsiktigt bra stöd. det blir ofta det bästa både mänskligt och samhällsekonomiskt.

Lars W: Vad gör du i din funktion på KSL för att öka psykiatrins resurser så att självmordsbenägna människor får fungerande vård direkt? Hur arbetar du med detta? Tacksam för utförligt svar.

Ing-Marie Wieselgren: Under de senaste 6 åren har jag ansvarat för ett antal projekt med syfte att stödja landsting och kommuner att utveckla effektivare och mänskligare arbetssätt. Vi har gjort detta både genom utvecklingsarbete och att det funnits prestationsbaserade medel som kommuner och landsting fått del av när de gjort förbättringar.

Just nu avslutar jag ett antal projekt och försöker samtidigt ligga på att det blir en fortsättning på olika psykiatrisatsningar nästa år. 

jag fördsöker också få politiker och beslutsfattare att prioritera dessa frågor genom att visa vad vi som samhälle kan vinna på att ge bra insatser för psykisk ohälsa. Försöker väcka hoppa om att det går att förändra och få så många som möjligt att engagera sig. ju fler vi blir som driver på dess då snabbare går det.

Sebbe: Vad kan du och ni på IVO göra för att få bort alla hyrläkare, som faktiskt förstör kontinuiteten i den svenska vården?

Ing-Marie Wieselgren: Om vi ska gå ifrån systemet med hyrläkare måste alla landsting bestämma sig för detta samtidigt. Jag tror att det skulle gå om alla chefer inom psykiatrin går ihop och hjälps åt att bemanna Sverige på ett bra sätt. Men det kräver mod och synkronisering.

Jill: Tycker det viktigaste är att bemötandet mot de som mår dåligt måste ändras! Överallt i samhället. Ofta får man höra att man bara tar upp andras plats i sjukvården, att man vill ha uppmärksamhet, att man ska ”rycka upp sig” osv. En attitydförändring behövs!

Ing-Marie Wieselgren: Håller med. Det är hela samhällets ansvar att vi ser att det är lika självklart att man kan bli sjuk i själen som i kroppen. Det är nu den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Många drabbas någon gång i livet. det måste vi prata om. Det gäller oss alla.

”Aunty”: Kan en fullmakt bryta sekretessen

Ing-Marie Wieselgren: Personen själv kan alltid bryta sekretessen. Därför är det bra att be att få träffas tillsammans närstående, vården och personen själv (patienten) Då kan peronen själv samtycka till att informationen delas av berörda. Vi kan bli ett team kring patienten.

Angela: Som förälder känner man sig fruktansvärt hjälplös. Har en son med missbruksproblem och självmordstankar men vi föräldrar får ingen hjälp. Vår son bor hemma och för oss är situationen unik och akut. Man hänvisar hela tiden till sekretess. Men vi anser att det är vård vi bedriver hemma och har absolut ingen utbildning. Hur kan man gör det lättare för oss vilket också skall vara i samklang med den vård man ger inompsykiatrin.

Ing-Marie Wieselgren: Om din son inte motsätter sig att ni  träffas så borde alla som på olika sätt finns runt din son träffas göra en gemensam plan. I  både Hälso- och sjukvårds lagen och Socialtjänstlagen finns en paragraf om att vården ska samordnas och personen få en Samordnad individuell plan. Där bestämmer man gem,ensamt vem som gör vad och ser vilket behov närstpående har av stöd.

Peter: Ytterligare en dellösning anser jag är att man inför möjlighet för anhöriga att kunna göra Lex Maria- respektive Lex Saraanmälningar. Hur ser du på det?

Ing-Marie Wieselgren: Det finns just nu initiativ där man tittar över hur klagomål från patienter och närstående ska kunna tas emot. Jag tror att infomation om från patienter och anhöriga kan förbättra vården och tror att vi i framtiden kommer bli bättre på att ta emot era synpunkter. För att vi alla tjänar på det.

Sara: Vart ska jag och min familj vända oss för att få hjälp när min lillebror har sån ångest att han vill ta sitt liv och är rädd för sig själv? Vart börjar vi? vi har varit på vårdcentralen, psykakuten och försökt med adhdmottagningen som han är skriven på. Vi behöver göra något nu innan det är för sent. Men vart vänder vi oss för att få rätt hjälp?

Ing-Marie Wieselgren: Psykakuten borde kunna hänvisa er vidare. Hör annars med någon chef för psykiatrin vart ni ska vända er. Information finns på 1177.se om vilka enheter som finns i ert landsting.

Martin: Hej! Har man inte erfarenhet av arbete inom psykiatrin eller på annat sätt insyn i verksamheten tror jag att man uppfattar hela frågan som mer eller mindre vansinnig. I inslaget ställer man frågan 'varför fick han ingen hjälp när han kommunicerade sina tankar på självmord?', men hjälper inte tittaren att förstå den oerhört komplexa i uppgiften. Till att börja med är de verktyg som finns tillgängliga för att bedöma suicidrisk oerhört trubbiga. Dessutom bygger akut suicidprevention framförallt på att hålla personen i fråga på en sluten avdelning tills situationen lugnat sig. Är det så frågan om självmordstankar sedan flera år, hur förhåller man sig till det? Man försöker förstås behandla den bakomliggande psykiatriska sjukdomen och samtidigt fånga upp eventuella försämringar som skulle kunna innebära en ökad suicidrisk, men detta är väldigt väldigt svårt. Verkligheten ser tyvärr så ut att även om psykiatrin haft obegränsade resurser hade de flesta av årets fullbordade självmord genomförts.

Ing-Marie Wieselgren: Att bedöma självmordsrisk är riktigt svårt. Om man som läkare alltid ska ta det säkra före det osäkra innebär det att man kanske hindrar människor att hitta egan lösningar, kanske låser in eller tvingar till vård för ofta. Samtidigt är det nog all psykiatripersonals stora räddsla att man ska missbedöma en persons självmordsrisk. Psykiatri är en svår uppgift men saamtidigt mycket tacksam för det finns mycket man kan göra. Men jag håller med dig, alla självmord kan inte psykiatrin mota. Inte ens de som kommer till behandling men självklart inte alla de som aldrig haft någon kontakt. 

Men det behövs bättre kunskap i hela samhället och tillräckligt bra tillgång på hjälp när man söker den.

det får vi alla kämpa för.

Mattias G: Resurserna kommer alltid att inte räcka till allt! Vad anser du att man kan förändra utifrån de resurser som idag finns i psykiatriskvård för att ändå förbättra?

Ing-Marie Wieselgren: Jag håller med. Resurserna är alltid begränsade. Så är vår tid i kväll också. Jag är överväldigad över alla frågor. Tack för alla kloka inlägg. Det viktigaste vi kan göra är att prata om behoven och ge våra beslutsfattare mod och kraft att prioritera en klok utveckling av vården så att psykisk hälsa kan främjas.

Tack för i kväll. 

På återhörande för jag ger inte upp och hoppas ni alla orkar fortsätta kämpa ni också.

Vänliga hälsningar Ing-Marie

Moderator: Nu är chatten med Ing-Marie Wieselgren avslutad. Tack för alla frågor och synpunkter som ni skickat in. På svt.se/nyheter finns en lista över webbplatser och telefonjourer dit man kan vända sig då man behöver hjälp med självmordsproblematik.