Jag och min familj flydde från Iran. Jag var 9 år och skulle vara kille på passet. Smugglaren skulle föreställa min far.

Min egen far hade redan flytt flera månader innan från fängelset, då han skulle ha blivit avrättad. Han hörde av sig flera månader senare och berättade att han fanns vid liv och nu var i Sverige.

I två veckor tillsammans med min mor och mina syskon, färdades vi genom olika länder med båt, tåg, buss och sist flyg från Belgrad. 1991 i oktober landade vi på Arlanda. Smugglaren smög sig ut och plötslig skulle han bara va en främling för oss. Det var vad som var bestämt.

Förhördes direkt

Polisen tog in oss direkt till förhör och där satt vi i flera timmar och längtade efter mat och pappa som skulle möta oss.

I flyget hade vi hopp om att möta paradiset som det var sagt. Ett land med frihet, rikedom och trygghet.

Jag och min bror tittade ner och såg grantopparna med varsin LION-choklad tuggandes med stor längtan att äntligen få leva på riktigt. Det liv som vi under hela min uppväxt hade önskat att få leva.

”NU skulle vi påbörja vår resa i Paradiset”

Hungriga satte polisen oss i taxin till en annan plats där min far väntade på oss.

Vi sprang till min fars famn allihop med tårar sprutandes och lycka som svepte om oss alla.

NU var det dags. NU skulle vi påbörja vår resa i Paradiset. ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i norden” skulle kunna sjungas stolt och högt i denna stund.

1991, den 8:e oktober var en halvkylig kväll då vi äntligen kom fram till Akalla där vi skulle bo hos min farmor.

Pappa undrade varför vi inte tog med våra jackor, mamma svarade att vi skulle ju köpa nytt här plus att bagaget var endast en liten väska.

Bodde i flyktingläger

Vi fick bo i flyktingläger i Österby bruk, utanför Uppsala i ca ett år. Där fick jag och min bror gå i skolan och lära oss svenska.

I Iran går tjejer och killar i olika skolor. Så att gå i samma klass som andra killar och då i detta fall ihop med min bror var jättekul!

Jag och min bror kom varandra ännu närmare och kunde stötta varandra.

Det svenska språket var krångligt och svårt tyckte vi båda. Från att skriva från höger till vänster, var det nu tvärtom. Att komma ihåg de olika alfabeten var en annan historia.

I vårt hem satte pappa upp lappar på allt från toastolen till mjölken i kylen. Vi skulle lära oss svenska!

Jagades av traumatiska upplevelser

Som nykomling till ett sådant fantastiskt land kunde vi inte vara mer tacksamma för det hem vi fick bo i och för allt ekonomiskt stöd vi fick och att gå i skolan.

Och att äntligen få leka med snön som vi saknade i Iran.

Men vi var inte en helt kry jag och min familj. Traumatiska upplevelser från Iran jagade oss alla i våra drömmar och hos mina föräldrar var det jobbigast.

Min mor blev sjuk efter några månader. Hon led av grav posttraumatisk stress.

Min far hade samma åkomma, men försökte hålla allt under kontroll.

Att bo ihop med andra flyktingar som också led av kanske svårare trauman i livet, gjorde inte min familjs situation lättare.

Vi fick flyttas till Stockholm igen och bo hos min farmor igen. Sedan bodde vi i andra hand, närmare mina andra släktingar som också bodde i närheten och som kunde hjälpa till att ta hand om oss barn.

Misstroddes av Invandrarverket

Vi fick gå i en ny skola i ca ett år och 1993 fick vi besked att vi var utvisade från landet. Vårt nya hemland, Sverige.

Invadrarverket trodde inte på att vi var politiska flyktingar. De erkände inte våra papper från Amnesty som var bevis på att det vi sa faktiskt stämde.

Efter ca 2 år i Sverige var vi nu tvungna att hämta nya bevis och komplettera vår ansökan med starkare skäl till varför vi inte kunde åka tillbaka och varför vi ville bo kvar i Sverige.

Tack vare en underbar lärare i min skola fick vi hjälp att komma i kontakt med olika frikyrkliga församlingar för att gömma oss. I väntan på ett mirakel. Vi ansökte igen.

På flykt igen

NU var det dags att fly igen. Från det paradis som vi trodde vi kunde leva i, till det helvete vi hade innan. Ingen skola. Smyga sig förbi polisen. Inte se misstänksam ut. Helst inte gå ut, för tänk om?

Vi var gömda på olika platser i Sverige: Dalarna, Blidö, Norrköping, olika orter i Stockholm.

Vi mötte änglar och underbara kärleksfulla själar som trodde på vår historia och hjälpte oss med boende och mat under 9 månader tills polisen en dag fann oss hos min fantastiska svenska mormor Ingrid Fjällström (hon blev våran mormor i hjärtat).

Tillbaka till Iran

Nu var det kört. Nu skulle vi skickas till Iran.

Men polisen som fann oss var också underbara, de såg våra papper och kontaktade myndigheten personligen och fick myndigheten att ge oss ”stopp” på utvisningen.

Vi var dock tvungna att varje vecka anmäla oss hos polisen för att de skulle veta att vi var kvar i landet. Någon vecka senare knackade det på dörren igen. Denna gång var jag och min mor och min lillasyster hemma, min bror och min far hann gömma sig, och vi var tvungna att lämna landet. Och därmed basta.

”Att skita i”

Poliserna som hade hittat oss första gången var samma som kom och hämtade oss för att överlämna oss till sista anhalten i Karlslund. Men innan åkte de till polischefen och bad en sista gång att ge oss en ny chans.

”Om de åker tillbaka kommer deras mor att avrättas!”

Min mor hörde tydligt dessa ord från polischefen:

”Nej, de ska skickas tillbaka, jag skiter i vad som händer med de därborta!”

Det var ett av de första verben som min mor kan alla böjelser på:

”Att skita i”

Vi flyttades till Karlslund. Vi hade mött underbara människor under denna tid.

Och nu skulle vi säga adjö till dem och inte minst min far och min bror och våra släktingar.

Men så blev det inte. Alla de änglar vi hade mött hade gått ihop och spridit vår historia, även media uppmärksammade detta. Vid vår sista anhalt i Sverige demonstrerade flera hundra människor och skrek: ”Asyl åt familjen Fathi Moin”

Tack vare dem och tack vare media fick vi permanent uppehållstillstånd. Det var den 11:e november 1993.

Tack alla änglar, tack Sverige för en grym resa!

Tack för att jag fick berätta min första upplevelse i Sverige.

Mahan Moin var med i ett Rapportinslag redan 1992, året efter att hon kom till Sverige. Se klippet i bildspelet överst i artikeln.