Om inte gråsälen hade haft oturen att fastna i ett fiskenät utanför Öland så hade han kanske simmat runt i norra Kalmarsund. Men istället ligger han på Sara Perssons obduktionsbord på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.
– Den här fick vi in från en fiskare, berättar Sara Persson, som är veterinär och ganska ny på jobbet.
Så hur är det att jobba med att obducera sälar?
– Det är spännande. Sälarna är väldigt häftiga djur tycker jag och det är viktigt att följa upp miljöövervakningen och se vad som händer, säger veterinären och berättar att det är på uppdrag av Naturvårdsverket som Naturhistoriska riksmuseet har ett program för att övervaka sälhälsan.
70 hela djur årligen
Övervakningen sker bland annat genom att allmänheten uppmanas att rapportera fynd av döda sälar så att forskarna kan se om det blir en ökad dödlighet någonstans i landet, men också genom att färska exemplar skickas in till museet. Utöver de runt 70 hela döda sälar som årligen kommer in till Sara och hennes kollegor så får de också cirka 120 jaktprover.
LÄS MER: TV: Så postar du ett dött djur
– Vi får in fler rapporter om döda sälar på sommaren, men de döda djuren kan vara i sämre skick på grund av att temperaturen är högre nu. Om sälen har legat länge på en strand eller om den inte har frysts innan den skickas hit så kan det lukta riktigt illa när vi får in dem, berättar Sara Persson.
Sälens spermier ska räknas
Den fiskaktiga lukten i rummet blir lite mer järn-tung när veterinären öppnar buken för att ta ut de inre organen. Dessa undersöks för att se om det finns några sjukliga förändringar och sen tas prover till den stora miljöprovbanken.
Dessutom skär hon bort testiklarna.
– De är ganska små eftersom han inte är könsmogen ännu, förklarar Sara Persson.
Och sedan säger hon att hon ska skicka testiklarna till en student.
– Hon ska se om man kan räkna hur många spermier det finns i en sältestikel.