Efter att senast besökt talkshowen 2009, tar den 36-årige skådespelaren åter plats i Fredrik Skavlans soffa. Men nu i en sundare version av sig själv. I kvällens program berättar han om insikterna om sitt missbruk som fick honom att förändra sitt liv och hur resan att bli kvitt sitt alkohol- och drogberoende varit.

Gustaf Skarsgård berättar om att de dåliga vanorna kom in tidigt i hans liv.

– Jag började röka cigaretter när jag var tio och dricka alkohol när jag var tolv, berättar han.

”Mitt liv kommer gå åt helvete”

Skarsgård ger en bild av en tillvaro där han under hela sitt vuxna liv normaliserat ett alkohol- och droganvändande. Att det blivit ett naturligt beteende som aldrig ifrågasattes.

– Jag hade egentligen ingen aning om hur illa ute jag var. Man tänker att vadå, alla super väl och knarkar – det är väl så man gör?, säger han.

– Det gick så långt så att jag kände att om jag inte slutar nu så kommer jag antingen ta livet av mig eller så kommer mitt liv gå helt åt helvete.

Vände med mamma

Vändingen var när hans mamma My Skarsgård, som även hon offentligt gått ut med sin alkoholproblematik, erbjöd honom att gå en av hennes kurser för personer med alkohol- och drogproblem. Något han gick med på att göra.

– Jag fick mig en en tankeställare. Det var då jag tänkte att: vänta nu, det har inte gått en månad utan att jag varit full sedan jag var tolv, slog det mig. Och då var jag 30.

”Kröp tillbaka till morsan”

Efter den gången lyckades han vända sitt destruktiva mönster. Men efter ett och ett halvt år var han tillbaka i gamla rutiner och insåg att han var tvungen att göra något åt sin situation.

– Jag kröp tillbaka till morsan och sa att: jag tror måste ta din kurs igen. Då stod det svart på vitt att jag måste göra någonting, jag är beroende och nu måste jag ta tag i det här, berättar han.

Trots sitt destruktiva leverne lyckades han ändå med att kunna ha en framgångsrik karriär som skådespelare.

– På något konstigt sätt så misskötte jag aldrig jobbet. När man redan har svikit vänner och kärlek och allt möjligt, så håller man fast vid jobbet. Dels som ett kvitto för att allt fortfarande är okej, och dels för att över huvud taget kunna leva vidare.