Vad innebär det här öppna bråket för Alliansen?
Det skadar ju tilltron till dem som ett regeringsdugligt alternativ. De har länge varit djupt splittrade i regeringsfrågan och i synen på att ta stöd av Sverigedemokraterna, det blev inte minst tydligt när Anna Kinberg Batra (M) öppnade dörren för att samtala med SD i början av förra året. Sedan Ulf Kristersson (M) blev partiledare har den där sprickan inte varit lika tydlig men med det här debaclet läggs den ju i öppen dager igen.
Och eftersom de inte verkar kunna sluta bråka blir det än en gång uppenbart att parti-egoismen går före alliansprojektet, så har det varit hela mandatperioden egentligen. Och det är ju något helt annat än hur partierna agerade när alliansen bildades då mottot var “alla ska bidra, alla ska vinna”.
Sedan är det ju exceptionellt dålig tajming också. Partierna är ju här i Almedalen för att profilera sig inför valet och presentera nya vallöften. Istället handlar stor del av rapporteringen om Alliansen om det här öppna bråket. Det är ingen överdrift att säga att det är makalöst illa hanterat.
Kan det här ge större konsekvenser för Allianssamarbetet?
Både Liberalerna och Centerpartiet hoppades ju att frågan skulle vara utagerad när de i fredags backade från beskedet om att SD borde få presidieposter i utskotten. Men eftersom frågan om SD är så känslig fortsätter anklagelserna att hagla. Så här arga har partierna inte varit på varandra sedan i höstas då C och L plötsligt bestämde sig för att inte fälla försvarsminister Peter Hultqvist (S). Då var det många som menade att det var spiken i kistan för Alliansen men den har visat sig mer seglivad än så. Men ett öppet storbråk med knappt 70 dagar till valet skapar ju inte de bästa förutsättningarna för att komma ut med gemensam politik. Maud Olofssons (C) devis om att “gladast vinner” känns väldigt långt borta, milt uttryckt. I slutändan finns det två partier som vinner på detta – Socialdemokraterna som kan peka på sprickan i alliansen och Sverigedemokraterna som kan vinna moderatväljare som har tröttnat på C och L.
Vem har mest att förlora på att det får så stor uppmärksamhet?
Alla har något att förlora. För Centerpartiet och Liberalerna, som båda bygger sin valrörelse på att vara liberalismens främsta försvarare mot konservativ nationalism är det ju förödande om det framstår som att egentligen planerar partierna att göra upp med Sverigedemokraterna. Det var därför Maria Arnholm (L) kände sig tvungen att skriva det där interna brevet.
