Ängeln från Roslagstull kallades hon. Namnet ”Aidsängeln” fick hon av modedesignern Sighsten Herrgård som kom att ge aids ett ansikte i Sverige. Infektionssjuksköterskan Kerttu Sturesson hjälpte de första hivsmittade på 1980-talet och i decennier framåt. När alla andra läkare och sköterskor var rädda tröstade, stöttade och hjälpte hon de patienter som ingen annan vågade bemöta. Hon torkade tårarna utan handskar.
– Jag hade en så stark vilja att hjälpa dem. Jag hade inga arbetstider, de behövde mig dygnet runt. Jag gjorde som patienterna ville, ville de komma tidigt på morgonen eller sent på kvällen tog jag emot dem då, säger Kerttu Sturesson i SVT:s Gomorron.
”Florence Nightingale för bögar”
Patienterna, som många var unga homosexuella män, blev hennes vänner.
– Mötet var otroligt varmt, det var så intressant att möta alla dessa människor. Men tyvärr fick jag inte behålla alla.
Kerttu Sturesson hade en lång erfarenhet som infektionssjuksköterska när plötsligt den nya sjukdomen hiv dök upp på Roslagstulls infektionssjukhus. Året var 1982 – ingen visste hur sjukdomen smittade och det fanns inget botemedel. Skammen att bli smittad – och ses som en smittspridare var total, berättar Jonas Gardell som tillsammans med Kerttu Sturesson besökte SVT:s Gomorron i morse.
– Det var en fruktansvärd tid. Många läkare vill inte ta emot homosexuella. Man vägrade att ta in homosexuella i operationssalen, utan opererade i garaget i stället. Men så fanns det änglar som Kerttu. hon är en Florence Nightingale för bögar. Ni anar inte vilken ängel hon är, säger Jonas Gardell, som nu släpper sin andra bok i trilogin ”Torka aldrig tårar utan handskar” om när hiv kom till Sverige.
Enorm okunskap
Okunskapen om sjukdomen var enorm. Men Kerttu Sturesson var aldrig rädd att själv bli smittad.
– Jag visste precis hur jag skulle skydda mig, med så många år bakom mig som infektionssjuksköterska. När man tar en sådan tjänstgöring får man räkna med att det kommer olika sjukdomar. Men det här var en helt annan linje, vi hade inga mediciner och inga kunskaper.
Hon träffade patienterna på deras villkor – när de vågade sig till sjukhuset på tider då få andra var där. Men hon fick inte mycket hjälp, ingen vågade jobba med henne. Hon satt vid många dödsbäddar och gick på många begravningar.
– Jag var så otroligt stolt över att få jobba med det, att få lära mig om den här nya sjukdomen. Därför blev jag så engagerad. Men sorgen att inte få behålla patienterna... När det kom till andra infektioner som vi kunde bota brukade man säga till patienten: Hejdå, nu ses vi inte men om det är något så ring. Så fick man aldrig säga.