– Jag kom inte ens ihåg de enklaste sakerna, jag visste helt plötsligt inte hur man gjorde, säger hon.

Hon var på ett träningspass och fick inte kroppen att förstå vad den skulle göra. Tillsist satte hon sig på golvet och bara stirrade.

– Jag vet inte hur länge jag satt där, säger ”Anna”, som egentligen heter något annat.

Hittade inte bilen

Tack vare några vänner lyckades hon komma hem. Men hon vet inte riktigt hur.

– Jag hittade inte ens bilen på parkeringsplatsen.

Varningstecknen var flera, hon hade börjat känna sig orkeslös, inget kändes kul och minnet var dåligt. Dessutom kom hon kom precis ifrån en destruktiv relation. Ändå körde hon på i full fart.

– Jag ville bekräfta mig själv inför andra och för mig själv. Jag hamnade på ett jobb där jag fick en klapp på axeln för att jag var duktig och tog bara på mig mer och mer. Det steg mig åt huvudet på ett negativt sätt.

”Vill inte vara sjukskriven på heltid”

Nu är det lite mer än ett halvår sedan som kroppen sa stopp. Studierna har fått ligga på vänt och jobbet går hon till när hon orkar.

– Att kunna vara kvar på arbetsplatsen och inte vara sjukskriven på heltid har hjälpt mig. Jag måste få känna att jag tillför någonting, ha någonting att kliva upp ur sängen och ställa sig i duschen för.

Antidepressiva läkemedel har varit en stor hjälp.

– Hade jag inte haft antidepressiva så hade jag inte varit där jag är nu.

”Det måste till fler tider”

Hennes bror lider också av psykisk ohälsa och hon menar att han inte har fått samma hjälp som hon har fått.

– Det måste finnas fler tider hos de som faktiskt kan det här. Det måste vara folk som bryr sig, som är öppna för de här problemen. En sorts personligare vård, kanske, där läkaren ser mig, säger hon.