Den 22 juli 1994 anlände Azra Jelacic, hennes man och två barn till Ystad i Skåne. Precis som tusentals andra bosniska muslimer hade de några månader tidigare tvingats lämna sina hem i staden Banja Luka. Serbisk milis hade konfiskerat familjens lägenhet och Azras man efterlystes för vapenvägran. För att rädda sina liv lämnade de allt och flydde.
– I Bosnien var en cigarett mer värd än jag och min familj. Vi var som myror man kunde trampa på. Det kändes som att man skrek ut i intet och ingen hörde en. Man blev en siffra på ett papper. Som läget är just nu blir många inte ens det. De försvinner, eller dör på vägen, säger Azra Jelacic.
Hamnade i flyktingläger
Genom en internationell organisation hamnade de i ett flyktingläger i Kroatien. Där fick den lilla familjen bo i en tolv kvadratmeter stor cell. Efter tre månader fick de klartecken att de skulle få komma till Sverige. Azra Jelacic:s svåger bodde i Malmö. Det var dit de ville, trots att de hade kunnat välja att åka till USA. Att få lämna flyktinglägret var en lättnad. Livet där hade varit svårt.
– Vi hade det nog lite bättre än många har det just nu. Men man kände sig förnedrad även om man fick någonstans att sova, lite bröd och man fick duscha en gång i veckan. Det var oerhört rörigt hela tiden. Det påverkade den mentala styrkan, berättar hon.
Kom till Malmö
Efter två dygns resa med buss kom så familjen till Sverige. Först Ystad, sedan Malmö där de fick ett tillfälligt boende.
– Man kunde inte förstå att vi var fria. I början var man helt i chock. Rädslan fanns kvar och det var så många nya intryck. Man blev överraskad när man såg en stadsbuss, trafikljus och elförsörjningen fungerade. Det hade vi inte sett på tre år.
Många flyktingar kom samtidigt
Under 1990-talet fick sammanlagt omkring 100.000 människor från forna Jugoslavien ett nytt hem i Sverige. Bara under 1992 sökte 84.000 personer asyl i Sverige, de allra flesta från Balkan. Till Malmö, dit Azra Jelacic och hennes familj anlände, kom många flyktingar samtidigt.
– De var så många som kom. Myndigheterna hade inte riktigt tid att ta hand om oss alla. De var överbelastade. Vissa försökte verkligen engagera sig. Skolorna var heller inte förberedda att ta emot så många nya elever. Det var väldigt jobbigt.
– I början var kroppen fortfarande i en sorts kämparläge som gör att man tål mer än vanligt. Vi prioriterade barnen som då var 7 och 10 år gamla och försökte så småningom gå vidare, berättar hon med en röst som vittnar om att det som hände för 20 år sedan fortfarande smärtar.
Kände sig utanför
Azra Jelacic berättar att hon kände sig väldigt utanför den första tiden i Sverige. Hon kunde varken prata svenska eller engelska. Hon ville börja läsa svenska så fort som möjligt. Men det dröjde närmare sju månader innan hon fick plats på en SFI-utbildning.
– Det värsta var att inte kunna språket. Jag kände mig som ett litet barn som skulle tas omhand. Jag ville klara mig själv. Min man kände lite annorlunda. I början tänkte han hela tiden på att åka tillbaka till Bosnien och kämpa för vårt land, säger hon.
Skrek ”jävla svartskalle”
I början av 1990-talet när många flyktingar kom till Sverige ökade antalen attentat mot flyktingförläggningar och enskilda invandrare och debatten var tidvis hård. Många drar i dag paralleller mellan samhällsklimatet då och nu. Azra Jelacic minns stämningarna när hon kom till Sverige.
– Vi hörde många gånger när vi kom att vi inte var välkomna. Jag minns en gång när vi varit i Sverige ungefär ett år när jag och min son gick över ett torg och en äldre man skrek 'jävla svartskalle' till min åttaåriga son. Jag började gråta och kunde inte förklara för min son varför mannen sagt så. Känslor från kriget i mitt hemland kom tillbaka. Men samtidigt fanns folk på torget som sa 'lyssna inte på den där gamla gubben'. Jag valde att lyssna på dem, säger hon.
Utbildade sig till lärare
År 2013 gjordes en undersökning om hur väl de flyktingar som kom från Balkan under 1990-talet integrerats i Sverige. Det visade sig att i genomsnitt sju av tio hade fått jobb, vilket enligt dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag (FP) kunde ansas vara ”rätt bra”.
För Azra Jelacic gick det fort, både att lära sig språket och att komma ut på arbetsmarknaden. Hon började jobba som fritidsledare på en skola i Malmö. Men 2008 tog hon steget och sökte till Lärarhögskolan. I dag jobbar hon som lågstadielärare på Bladins skola och bor i Rosengård. I samma hus som Zlatan växte upp. I dag mår hon bra men det har funnits stunder då minnena från kriget tagit över.
”Då kom smällen”
– Jag minns knappt mina känslor från de första åren efter att vi hade flytt. Man tänkte bara kämpa, kämpa, kämpa. Men sen kom jag till en nivå där jag hade fått jobb och barnen mådde bra. Då hade jag tid att tänka efter.
– I samband med tsunamin 2004 kom smällen. Jag såg bilder på kroppar, på rädda barn och skrämda blickar som väckte alla mina minnen. Det blev en lavin av känslor. Jag är så glad att rektorn på min skola såg hur jag mådde och såg till att jag fick hjälp. Det var en process, men jag känner att det hjälpte. Jag fick tillbaka känslan av att vara människa och att jag var värd något. Jag var inte längre en robot, säger hon.