I Hessles rapporter pekar man bland annat på att inget samband går att belägga mellan barns tidigare traumatiska upplevelser och uppgivenhetssymtom de senare visar upp, något Christina Heilborn, barnrättsjurist på Unicef, starkt ifrågasätter.

-Har man gjort en individuell bedömning, har skälen utretts noggrant av kompetent personal och har barnen själva fått komma till tals? Det framkommer inte, men samtidigt drar man slutsatser utifrån fallen och menar att det barnen har varit med om inte har något samband med det apatiska tillståndet de uppvisar i Sverige, säger Heilborn till Aktuellt.

”Kopplingen väl beskriven sedan tidigare”

Per-Anders Rydelius, professor i barn- och ungdomspsykiatri på Karolinska institutet samt ordförande i det internationella nätverket för barn- och ungdomspsykiatriker, har på uppdrag av Stockholms läns landsting tagit fram en tvärvetenskaplig rapport om bakgrunden till de apatiska barnens reaktionsmönster. Han håller med i att kopplingen förbisetts av Hessle.

-Beteendet är väl beskrivet sedan tidigare, och även kopplingen till traumatiska upplevelser. I de fall vi studerat, där barnen är uttalat apatiska, finns i bakgrunden rätt tunga traumatiska upplevelser som att ha upplevt nära dödsfall, sett sin mamma våldtas eller själva ha utsatts för allvarliga hot.

Förskolan fångar upp barnen

I Hessles rapporter framkommer dessutom att det inte funnits apatiska barn i Sverige före 2000, något som Rydelius också invänder mot.

-Fenomenet med apatiska barn återfinns i äldre svensk barnpsykologisk litteratur. När jag började inom barnpsykiatrin under 60- och 70-talet fanns det tillstånd när barn kunde reagera med apati, men fenomenet försvann i och med att vi fick en modern förskola.

Den moderna förskolan gjorde enligt Rydelius att barn som tidigare varit isolerade i destruktiva miljöer och utvecklat uppgivenhetssymtom nu kunde fångas upp innan apatin hunnit bryta ut. Problemet med dagens apatiska barn är att de inte snabbt nog kommer in i verksamheten.

-Hot om att de kan behöva åka hem igen kan också förstärka det apatiska tillståndet, tillägger Rydelius.

”Skälen för asyl behöver ses över”

Från Unicef:s håll menar man att skälen för uppehållstillstånd behöver ses över, och hänsyn tas till tidigare trauman när de apatiska asylsökande barnens framtid avgörs.

-I Hessles rapport framkommer det att barn har varit med om traumatiska upplevelser i form av våld, övergrepp, trakasserier och även diskriminering i hemlandet, men det framkommer inte på vilket sätt dessa skäl för asyl har utretts, säger Heilborn.

-Alla barn ska ha samma rättigheter. Oavsett vad som orsakat hur de mår ska de ha rätt till samma vård och samma stöd. Man måste se till individen, utgå från varje barns behov och inte diskriminera.