Men det har inte alltid varit så.

Lögnen som politisk kraft är lika gammal som politiken själv. Krigslister och fräcka bluffar har tillgripits så länge någon kan minnas. I något modernare tid rekommenderade den italienske renässanstänkaren Machiavelli sina furstliga lärjungar ett mycket fritt förhållande till sanningen.

Allt i namn av statsnytta och egennytta, som man oftast ansåg sammanfalla.

Och frågan är hur mycket som har förändrat sig.

Lögnen mer riskabel nu

Ja något har ändrats, svarar exempelvis historikern Dick Harrison – men inte så att lögnerna har blivit vanligare, utan tvärtom att kravet på sanning har växt. Länge betraktades lögnen som en del av spelet, och spelet angick dessutom bara en minoritet. Först med det moderna massmediesamhället har kravet på att en politiker ska tala sanning inför medborgarna – ofta företrädda av journalister – kunnat växa sig riktigt starkt.

Det gäller inte bara politiker. Även företagsledare kan förhålla sig väl fritt till sanningen, och råka illa ut om de blir avslöjade. Att Fermenta inte nödvändigtvis var en stabil företagsidé spelade mindre roll för Refaat el-Sayeds fall än att han ljugit om en doktorstitel han inte hade.

Och i många av senare tiders affärsskandaler är det en central del att de skyldiga undanhållit viktig information för marknad, aktieägare, anställda.

Politikerna vi minns

Men kanske är det politikerna vi minns mest.

Var går då gränsen mellan lögn, desinformation, villfarelse eller bara en ändrad uppfattning? Det går naturligtvis inte att avgöra generellt. Göran Persson fastslog som bekant kategoriskt att han aldrig tänkte bli statsminister – det har inte varit någon större belastning för honom i hans nu tioåriga bana som just statsminister.

Att ett yttrande visat sig vara osant betyder inte heller alltid att den som uttalat den får stå där med skammen. Att Per Albin Hansson möjligen talade mot bättre vetande när han yttrade de bevingade orden ”Vår beredskap är god” har knappast solkat hans rykte (ens bortsett från att Per Albin kanske snarare talade om den ekonomiska än den militära beredskapen).

Svikna löften är inte lögner

Man måste också skilja på att ljuga och att svika ett löfte. Toleransen för svikna vallöften är tämligen stor i de flesta demokratier, åtminstone om de berörda kan och vill peka på några skäl till att det inte blivit som man lovat. Därför kunde Thorbjörn Fälldin bilda regering och ladda nya kärnkraftsaggregat på 1970-talet, trots att han lovat att ”aldrig dagtinga med sitt samvete” i den frågan. På vägen fick han till ytterligare en fras som levde vidare: ”Vi nådde inte ända fram”.

Det blev en belastning för Fälldin, därför att många upplevde det som ett svek av något viktigt, och andra som svagt ledarskap, men det stämplade honom aldrig som lögnare. På liknande sätt kunde en socialdemokratisk minister på 90-talet växla om ”löften” till ”målsättningar” när valet var vunnet.

Det väckte kritik, men ingen storm av avgångskrav.

Ett visst mått av ofullkomlighet tycks valmanskåren tolerera.

Men det är farligt att ljuga

Men att offentligt fara med osanning och bli avslöjad är alltså riskfyllt.

En gång på 1930-talet tvingades en svensk statsminister avgå just på grund av att han ljugit.

Det var CG Ekman, som ledde de Frisinnade (föregångare till folkpartiet), annars mest känd för sin vågmästarpolitik. Hans parti hade i likhet med flera andra tagit emot ekonomiska bidrag från den strax dessförinnan kraschade Kreuger-koncernen. Ekman valde först att förneka detta, men sanningen kom snart fram, och han tvingades lämna statsministerposten i augusti 1932.

I am not a quitter

En annan politiker som tvingades avgå med dunder och brak var USA:s president Richard Nixon. Om det var lögnen som blev hans fall är en öppen fråga. Dat beryktade inbrottet i Watergate 1972 hade rötter i presidentens stab och skedde rimligen med hans vetskap, men kanske var det främst försöken att mörklägga och vilseföra, inklusive raderingar av komprometterande band, som slutligen fällde avgörandet.

Elaka kritiker ansåg också att Nixons avskedsreplik vid avgången, ”I am not a quitter”, var en lögn av det grövre slaget, eftersom han genom att avgå undandrog sig riksrättsprocessen med dess hot om än mer närgången granskning av hans förehavanden.

Ännu närmare i tid och avstånd ligger den finländska statsministern Anneli Jäätteenmäkis avgång år 2003. Hon hade i valkampanjen angripit sin motståndare Paavo Lipponen för hans hantering av Irak-kriget, och då använt sig av hemligt material.

Det var i sig en skandal, men räckte inte för att fälla henne. Det blev däremot misstankarna om att hon ljugit för riksdagen om hur hon kommit över de hemliga uppgifterna. Själv sade hon att en partikamrat i presidentkansliet helt oombedd sänt dem till henne. När denne framträdde och bestämt hävdade att Jäätteenmäki själv begärt fram uppgifterna blev hennes ställning ohållbar.

En som satt kvar

En ertappad lögnare som INTE tvingades avgå, men som tvingades till förnedrande reträtter som möjligen kostade hans parti makten, var Bill Clinton. I den sk Lewinsky-affären drevs han steg för steg att erkänna sin förbindelse med den unga Vita Huset-praktikanten. I Clintons fall gick det inte att tala om några missförstånd eller olyckliga oklarheter. Han förnekade först förbindelsen i mycket tydliga ordalag.

En ”kollega” till Clinton ifråga om erotisk vidlyftighet med politiska följder var den brittiske krigsministern John Profumo, som 1963 ertappades med att ha en affär med en prostituerad, som samtidigt utnyttjades av den sovjetiske militärattachén. Det var illa nog, men återigen var det lögnen, den avslöjade lögnen när Profumo inledningsvis förnekade allt, som kostade honom hans jobb.

Tre ministrar

På detta sätt kan misstankar om vårdslöshet men sanningen också försvåra situationen ytterligare för en politiker som är i kris, även om frågan om sanningsenlighet kanske inte är huvudsaken. Tre spektakulära ministeravgångar under 1900-talets sista årtionden hade detta som en ingrediens: Owe Rainers och Anna-Greta Leijons avgångar som justitieministrar och Mona Sahlins som vice statsminister.

Ett pikant inslag i dagens händelseförlopp är för övrigt att det statsråd som träder in i Freivalds ställe, Bosse Ringholm, så sent som i höstas stod i centrum för debatten just med frågetecken kring om han talat sanning om vad han visste om skattetrixande i idrottsklubben Enskede IK, en affär som ännu inte fått sitt slutliga rättsliga efterspel.