Pappan beskriver ett kompakt mörker de senaste veckorna. Han var vid medvetande när han vårdades i Uppsala, men aldrig riktigt vaken.
– Jag minns ingenting från de där dagarna. Jag tänkte bara på min familj, säger han, mannen i 40-årsåldern som sitter framför oss i nya kläder.
Deras lägenhet är fortfarande avspärrad. Varken han eller hans son hade några kläder.
– Vi har fått köpa nya.
Vänner som medicin
Pappan har barndomsvänner som bor nära Uppsala och Stockholm, som har varit med honom där nere, när hans fru och son fortfarande var väldigt allvarligt sjuka.
– Jag är så tacksam för vännerna. De var min medicin. De fick mig att orka vara stark för min fru och mitt barn, säger han.
Pappan berättar att han satt bredvid sin frus säng och pratade med henne, tröstade henne, fast hon inte var vaken. Och han sjöng för sin son. Samma sånger han brukar sjunga när pojken ska sova.
– Jag tror att de hörde mig ändå.
Söker ny start
Nu är pojken nästan helt återställd. Mamman vårdas fortfarande på intensivvårdsavdelning, men är vaken.
– Jag vill verkligen tacka för alla som har hört av sig och tänker på oss. Alla böner och all tröst.
Har du nån tanke om vad som kan ha hänt? Kan ni ha gjort eller ätit något som har orsakat det?
– Nej nej nej. Vi åt pizza när jag hämtade barnen efter förskolan på fredagen. Men sonen gillar inte pizza så han åt macka. Senare åt barnen korv och vi pasta.
Pappan har börjat tänka på en framtid. En annan framtid, i ett annat hem, ett annat bostadsområde. Kanske i en annan stad.
– Jag vill vara stark. Men jag kan inte vara stark i den där lägenheten. I det där området. Där påminner allt om min lilla prinsessa. Hon är med mig hela hela tiden. När jag blundar ser jag bara henne.
