Det är Hélènes Westelius pappa som den här historien handlar om. Han orkar inte själv ställa upp och berätta, men Hélène tycker att det hennes pappa blivit utsatt för är så skandalöst att hon måste agera.
Det börjar med ambulans till Bollnäs sjukhus en onsdag morgon på grund av fruktansvärda smärtor i magen och i benen.
Pappan skickas vidare i en transport till Gävle. Men, det är fler som ska plockas upp längs vägen. Resan tar 3,5 timme.
I Gävle bedöms han inte lida av något allvarligt och skickas tillbaka i taxi till hemmet i Bollnäs. Efter några timmar förvärras läget, han får kraftiga smärtor över bröstet och ambulans tillkallas.
Lunginflammation och hjärtsvikt
På Bollnäs sjukhus skickas han iväg med blåljus till Gävle sjukhus, igen. Där läggs han in på hjärtintensiven berättar Hélènes Westelius.
– Där röntgar och undersöker de honom. Man hittar vätska i lungorna, han har en kraftig lunginflammation, de misstänker att han har blodförgiftning, han har hjärtflimmer och hjärtsvikt och gikt.
Familjen pustar ut och tänker att nu får pappa, som varit utan vätska och näring i ett och ett halvt dygn, äntligen hjälp och vård. Men de hinner bara lämna Gävle så får de ett samtal om att han är på väg tillbaka till Bollnäs sjukhus, igen – precis det Hélène befarade skulle hända.
– Vi skulle därifrån. Det fanns ingen plats för oss i Gävle, säger hon, som har känslan att sjukhuset gör skillnad på patienter och patienter.
”Så här får det inte gå till”
Ansvarig chefsläkare på Region Gävleborg, John Mälstam, förnekar att landsbygdspatienter skulle vara mindre välkomna än Gävleborg.
– Det handlar om att det är två vårdgivare, det är ibland pressade vårdplatssituationer och man kan ibland fundera på kompetensen hos personalen i de här sammanhangen. Det är inte helt enkelt att sätta fingret på vad det är som har felat här.
Region Gävleborg ser själva allvarligt på det som hänt och har nu inlett en analys för att ta reda på hur det kunde bli så, berättar John Mälstam.
– Jag tycker att det är förskräckligt. Jag tar ett djupt andetag och tänker att så här får det inte gå till och ändå har det blivit så. Det är inte första gången och förmodligen inte den sista, men det viktigaste är att vi tar tag i det och försöker komma till rätta med det, säger Mälstam.