-Hej, hej, det här är Amanda Persson, jag kan inte ta ditt samtal nu, men lämna gärna ett meddelande.

Hon låter som en vekling på sitt mobilsvar, men det är så långt i från sanningen man bara kan komma. Lumpen har Amanda Persson alltid varit intresserad av att göra. När hon gjorde den första mönstringen tidigare i år gick det så bra att hon fick förfrågan om att söka flygbasjägaretjänst. Väl på plats mötte hon sin tuffaste utmaning någonsin. Det var spya, blod och tårar i flera omgångar.

-Folk tycker inte att jag är särskilt klok, säger Amanda, och jag får väl erkänna att jag är spritt språngande galen som gör det, men jag söker utmaningar och vill ta reda på vad jag klarar av. Jag vill bara köra på tills det ryker och hittills har det ju gått bra.

Dom tuffa testerna fick henne inte avskräckt – snarare tvärtom. Hon blev taggad till tusen och har sedan dess blivit en än flitigare gäst på gymmet. Som flygbasjägare i Ronneby kommer hon att röra sig över stora marker, ibland med hund eller helikopter som arbetsredskap, men ofta ensam. Alltid beredd att utföra alla uppdrag mot fienden.

Amandas dröm är att bli brandman. Hon hoppas och tror att ett år som flygbasjägare ska vara en bra merit. Det är lika som många som imponeras av hennes bravader som skakar på huvudet och idiotförklarar henne. Att springa, styrketräna och simma i fyra dygn utan någon vila förutom matraster och vissa sovpass väcker alltså blandade känslor. Men för Amanda är en dröm uppnådd.

-Mina kompisar tycker det är jättehäftigt, för de vet ju att det är det här jag vill göra och jag hade aldrig klarat det om jag inte velat det så mycket.