Det har gått 15 år sedan två barn hittade ett huvud fastfruset i isen på Nissan i centrala Halmstad. Huvudet visade sig tillhöra 22-årige Marcus Norén, som ett dygn tidigare anmälts försvunnen av familjen.
Marcus Norén följde med fel person hem efter en utekväll på stan och mördades i en lägenhet tidigt på morgonen den 28 december 2002. Hans kropp styckades, och huvudet och underbenen dumpades i Nissan.
Peder Jarnvall, som var relativt ny som präst i Harplinge-Steninge församling, kom att fungera som själavårdare åt familjen.
– Ur min synpunkt, rent egoistiskt, så var det ganska slitigt naturligtvis, säger han.
Filter mot journalisterna
Han åtog sig också att vara familjens talesperson gentemot medierna.
– I proportion till det familjen gick igenom så var det naturligtvis besvärligt men också välbehövligt. Jag funderade mycket över, utöver tankarna på Marcus och familjen, hur man som journalist tvingades arbeta under den här tiden. Jag skrev om en tidningsjournalist som nästan inte förväntades sova utan bara skulle leta fram material, och ändå skulle verka med journalistisk integritet och stilistisk känsla, och leverera någonting under sådana förhållanden. Så det var faktiskt en del själavårdssamtal med journalister också, inte så många, men ett par, tre stycken.
SE MER: Styckmordet i Halmstad – dokumentär om mordet på Marcus Norén
Mordet på Marcus Norén skakade om Halmstad och trots att det gått 15 år är det ständigt närvarande i Peder Jarnvalls medvetande.
– Jag tänker på det varje vecka faktiskt. Det gick inte att förhålla sig till det förfärande i mordet, för det var så bestialiskt så det kunde man ändå inte ta in i sitt huvud. Livets smärtsamma sårbarhet bär jag med mig väldigt påtagligt.
Den rättsliga utredningen lämnade frågetecken efter sig och det var många som ansåg att mordet på Marcus Norén aldrig blev helt utrett. Det är en bild som Peder Jarnvall delar.
– Varför var det så viktigt att få det avklarat så fort? Det är ju skälet till att vi fortfarande 15 år efter undrar; var det verkligen rätt person som dömdes? Varför valde man inte att gå till botten med det? Kanske var det så att det var så obehagligt att ingen ville rota i det för länge.