Det är elva år sedan Mary-Anne Jakobsson fick diagnosen adhd. Och det var först efter att hennes son utretts för samma diagnos som Mary-Anne förstod att hon kanske också borde utredas.

LÄS MER: Vad är adhd?

Men hon har egentligen alltid kämpat med att få vardagen att gå ihop.

– Jag tyckte att hur jag än röjde, städade och sorterade så var det ändå alltid stökigt. Jag fick liksom aldrig ihop det hur jag än gjorde. På bara ett par dagar så var det fullständigt kaos i min bostad, säger hon.

Hamnade i depression

Mary-Anne säger att vardagen på vissa sätt blev lättare när hon fick barn eftersom hon då var tvungen att ta hand om någon annan.

Men när hon fick sitt andra barn blev ansträngningen för stor.

– Ja, en fruktansvärd ansträngning. Jag fick en jättedjup depression efter mitt andra barn. Jag bara sjönk ner i avgrunden eftersom jag inte fick ihop det eftersom det tog så fruktansvärt mycket energi.

LÄS MER: Allt fler vuxna får adhd

Mary-Anne minns att hon hade blandade känslor efter att hon väl fått sin diagnos.

– Först var det ju en sorg. Det kändes som att ”Jaha, då går inte det här över”. Jag hade ju väntat på den där dagen när allting bara skulle funka. Men samtidigt var det helt fantastiskt. Jag kunde förlåta mig själv litegrann och förstå varför det varit som det varit, och inte bli så arg på mig själv för att ingenting fungerar.

Förlikat sig med diagnosen

Trots att Mary-Anne är medveten om problemen i vardagen som är kopplade till hennes diagnos har hon idag förlikat sig med sin adhd.

– Jag har insett att det här är en svårighet som alltid kommer att finnas med. Min gräsmatta kanske aldrig kommer vara lika kort och finklippt som alla andras jämt. Det kanske står en röten pool på gräsmattan lite för länge, men det är för att jag just nu inte orkar.