En pepparkaksburk full med spik. En liten hög med uttjänta bräder. Ett nött snickarbälte med en dinglande hammare i. Konstnären Fredrik Larsson packar ur bilen just intill Himmelstorpsgården i Kullabergs naturreservat. Det är härifrån vi ska börja den ungefär tjugo minuter långa vandringen till havet, till Nimis. Jag tittar oroligt ner på mina gympaskor, sen upp på de tunga skyarna som nästan prickar in alla nyanser av kvävande höstgrått.
– Om det regnar går jag inte ner här. Eller om det är storm, snö eller bister kyla. Då är det mer än besvärligt om vi säger så, säger Fredrik.
Han svingar upp brädorna på axeln. Det märks att han har gjort det här många gånger förut. Han är själv konstnär och en av några få som sedan våren 2015 regelbundet besökt konstverket för att lappa och laga.
Det börjar som en fridfull promenad på ett Kullaberg i höstskrud. Luften är krispig och en sprakande lövmatta ramar in den vältrampade stigen. Efter ett par minuter viker Fredrik av till vänster och lämnar stigen.
– Jag ska visa en annan väg, den som stadssekreteraren själv alltid tar på väg ner, säger han och ler finurligt.
Stadssekreteraren är Nimis skapare och beskyddare, konstnären Lars Vilks. Landet som han är stadssekreterare för är Ladonien, mikronationen som är en kvadratkilometer stor och som nu har nära 18.000 medborgare, över hundra ministrar och en drottning som bor i Chicago. Nimis är Ladoniens bultande hjärta. Själv är Fredrik Ladoniens konst- och hoppminister sedan 1998, en titel han liksom de andra ministrarna själv har valt.
– Jag fortsätter att komma hit för att jag tycker att det här verket är viktigt i samtidskonsten. Jag är också envis, säger Fredrik.
Tror du att man måste vara det för att hålla på med Nimis?
– Ja jag tror det är en grundförutsättning. Jag tror nästan att man måste vara lite halvgalen för att hålla på med det här, säger han och skrattar.
Snart sammanstrålar Lars Vilks genväg med den vanliga stigen. De ditmålade, inofficiella markeringarna på träd och stenar stakar ut den allt brantare vägen mot träskulpturen. Länsstyrelsen har tagit bort markeringarna, men det dyker alltid upp nya. Länsstyrelsen avråder besökare från att gå på stigen, eftersom det kan vara förknippat med livsfara. Men Fredrik tycker inte att det är för farligt.
– Nej det går bra ner, det är lite värre att gå upp. Men det är ju frihet under ansvar, besökarna får helt enkelt se var de sätter fötterna. Det går också att tänka att allting är farligt om man inte är på Nova Lund, fast där kan man ju visserligen bli rånad, säger Fredrik.
Turistmålet lockar enligt konstnären runt 40.000 personer varje år, trots att det är borttaget från Naturum Kullabergs guider och att man enligt kommunen hemsida ger sig dit på egen risk.
Jag försöker hålla jämn takt med Fredrik som vant placerar fötterna mellan trädrötterna. Brädhögen på axeln verkar inte bekomma honom. Jag har svårt för att prata och samtidigt undvika att snubbla. De utstickande klippblocken blir tätare och vassare. De fuktiga löven förvandlar stundstals branten till en rutschbana och ibland klamrar jag mig fast i de spensliga träden.
Så ser jag ingången, den täcka bron som leder ner till träskulpturernas bas. Bakom sträcker sig Nimis olika torn mot himlen, de högsta är 25 meter. Det ser nästan ut som utbrända slottstinnar när jag kisar, eller som en övergiven jättelekplats utan säkerhetsansvar. Ett barn till ett annat gäng besökare som har trotsat höstkylan har klättrat minst tio meter upp. Det kittlar i fötterna.
Det var 36 år sedan Lars Vilks spikade ihop den första drivveden till konstverket som sen skulle orsaka juridiska strider i decennier framöver, bland annat för att det inte fanns något bygglov. Till en början spikade han på Nimis 300 dagar om året, sedan blev det runt 200 dagar, inte så mycket för att det behövde så mycket underhåll, utan för att konstnären ville ha motion.
2007 public
erades Lars Vilks kontroversiella bilder av profeten Muhammed som rondellhund. Sedan dess lever han med polisskydd och har haft allt svårare underhålla evighetsverket.
Sedan terrorattentatet i Köpenhamn i februari förra året på kulturhuset Krudttønden där konstnären skulle tala bor Lars Vilks på hemlig ort. Idag går han inte ett steg utan livvakter, vilket har gjort att han i perioder har fått överge sin träskulptur.
Enligt Länsstyrelsen förfaller Nimis i Vilks frånvaro. Kommunen har tidigare övervägt att spärra av området. Markägarens advokat skickade brev för bara några månader sedan till honom om underhållet. Men Lars Vilks håller inte med om ett förfall.
– Nimis är i hygglig form ändå. Det tar lång tid innan det förfaller. Det som är problematiskt är att jag inte kan berätta hur mycket jag är där, för jag kommer fortfarande. Det var inte längesedan jag var där på inspektion och såg att det inte är några problem än så länge, säger han i telefon från okänd ort.
Det är omöjligt för en lekman som jag själv att bedöma hur verket egentligen mår. Lars Vilks menar själv att Nimis är byggt så att det ser ut att kunna falla ihop vilken minut som helst, men att när man klättrar upp i det ska man se att så inte är fallet.
Jag sätter prövande foten på det första steget i den brant lutande trappan. Allt jag ser; tunnlar, torn och broar är ihopsnickrade av drivved och andra träbitar. Tornet längst mot havets argsinta svallvågor har en gång vält. Då blev det liggande tornet istället basen till ett nytt som Fredrik nu styr stegen mot med hammaren i högsta hugg.
– Innan dådet i Köpenhamn hade jag knappast vågat ge mig på ett över 30 år gammalt världsberömt konstverk. Nu ser jag hela tiden nya ställen att spika, säger han.
Mina fötter har nu vant sig vid att parera de sylvassa klippblocken. Jag är Fredrik hack i häl. Han tar sin uppgift som vaktmästare, eller barnvakt till Vilks skötebarn som han själv säger, på största allvar. Spikar som halkat ut hamras omsorgsfullt tillbaka. På ett ställe gapar ett hål oroväckande flera meter upp i skulpturen. Fredrik fiskar upp några spikar ur snickarbältet. Hammarslagen ekar mot klippväggarna. Snart är hålet täckt med en rödmålad plankbit som burits på hans axel från civilisationen.
– Vinterstormarna är värst för Nimis. Det behövs att någon är här en två gånger i månaden. Vi håller bara på med underhåll nu, det blir inte större och bättre utan mer stadigt, säger Fredrik.
Redan år 1980 tyckte Lars Vilks själv att han hade extremt dåliga odds att Nimis skulle få stå kvar någon längre tid. Nu är år 2030 slutdatum för hans tid som underhållare för träskulpturen.
– Då har jag uppnått en respektabel ålder, men skulle jag ha en mirakelkropp så får vi väl se om någon annan ändå tar över. Nimis är mitt livsverk och ett bidrag till konsthistorien, säger Lars Vilks.
Det börjar regna till slut. Fredrik har flera torn till att gå igenom innan skymningen drar in över Skälderviken. För mig börjar färden att gå uppåt igen, mot Himmelstorpsgården. Jag ser en sista gång över axeln på Nimis, Lars Vilks livsverk. Så ödsligt ensamt och självständigt stolt på en och samma gång. Snart har himmeln bäddat in det i ovädersmoln. Imorgon kommer jag ha träningsvärk.