Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video
I klippet berättar IVA-sjuksköterskan Julia Ljungkvist om hur det var att jobba på covid-IVA under pandemin. Foto: Jonas Tubbin/SVT

Intensivvårdssjuksköterskan om det tuffa jobbet på covid-iva under pandemin

Publicerad

Det är tre år sedan som Sverige fick sitt första konstaterade fall av covid-19 i Jönköping. Det var början på en pandemi där många patienter behövde intensivvård.

– Det är en historisk händelse, men jag hade gärna sluppit att vara med om den, säger intensivvårdssjuksköterskan Julia Ljungkvist.

Hon jobbade på covid-iva på Höglandssjukhuset i Eksjö under pandemin. Det var en tuff tid med ett nytt virus.

– Vi visste ju inte riktigt hur det nya viruset betedde sig. Vi fick hela tiden följa de nya behandlingsrutiner som kom.

Tufft för många inom vården

Som intensivvårdssjuksköterska är det vardag att jobba med patienter som svävar mellan liv och död. Skillnaden under pandemin var att jobba långa arbetspass i skyddsmask och att inte kunna ha samma kontakt med patientens anhöriga.

– De anhöriga är ju viktiga att fråga, eftersom de känner patienten bäst. Den möjligheten blev ju begränsad på covid-iva, säger Julia Ljungkvist.

Enligt henne är det många vårdanställda som har slitit hårt under pandemin och det har fått konsekvenser. Själv blev hon sjukskriven efter den andra vågen och har efter det bytt arbetsplats och jobbar numera inom ambulanssjukvården.

I klippet hör du henne berätta om varför och du ser också bilder från när vi träffade henne på iva under pandemin.

Hur har du påverkats av pandemin?

Fd Gymnasielärare • Ingen skyddsutrustning. 150 elever i veckan tätt i klassrum. Matad med brev från smittskydd efter sjuka elever att man haft närkontakt covid-19 och förhållningsregler med det som inskränkte privatlivet men på jobbet där togs ingen hänsyn bara in i klassrummet igen. Så nonchalant mot lärare, genom handling är det visat anser jag att våra liv och hälsa inget värt. Inte ens ett riktigt tack har vi fått. Och massmedia, var fanns ni i att beskriva den fruktansvärda situation vi behövde vara i? Samma som nu, ni skriver om tonårsgäng i kriminalitet men inte ett ord om att dessa människor tillbringar mycket tid med lärare i detta land. Polisen har skyddsväst. Vi har inte ens utbildning för detta. Och ingen bryr sig.

M. • Var gravid i början av pandemin och sedan föräldraledig, otroligt isolerad, ensam och snuvad på mycket jag sett fram emot. Släkt och vänner fick inte träffa vårt efterlängtade barn förrän hon fyllt ett år. Efter föräldraledigheten rakt in i covidvården i sjukvården. Otroligt slitsamt det också såklart.

Emelie • Jobbar inom hemtjänsten som usk.i början av pandemin hade vi inga skyddsutrustning utan vi fick skyddsutrustning ht 20. Sjukhusen fick det direkt när covid kom.

Siri Malm • Det jag uppskattar mest är att vi nu kan ta del av kulturen igen. Det var så torftigt och tyst när det var som värst med corona. Även om många streamade konserter och liknande så är det inte samma sak.
Nu njuter jag av att kunna gå på konsert, teater eller någon föreläsning.

Elisabeth Mattila • Isoleringen skapade en form av skygghet inför folk, som först nu börjar släppa. Min man och jag fick covid i december 2020. För mig gav det knappt symptom. Men min man dog. Jag hittade honom på badrumsgolvet. Ambulansmännen tror att han fick en hjärtinfarkt. Först kom fyra ambulansmän (som var fantastiska) i full mundering. Sen läkare i full mundering. Sen två från begravningsfirman i full mundering. Där stod jag. Ingen vågade peta på mig, eftersom jag också hade covid. Det kändes helt absurt och ofattbart. Min man son stödde mig där, jag är så tacksam till alla som fanns - på avstånd. Begravningen blev så fin med streaming till de som inte fick komma.

Vad tragiskt att höra om din man. Förstår att det måste ha varit en tuff tid. Skönt samtidigt att du kunde få stöd av folk omkring - om än på avstånd - och att begravningen blev fin.

Maria • Jag har anhöriga och vänner som arbetar i vården. När jag hör och ser hur de haft det har jag svårt att tro att covid är en ”vanlig influensa ” som någon skrev nedan.
När jag själv fick covid var jag glad att vaccinet skyddade mig mot än svårare sjukdom än vad det blev!

Urban • Min far samt några vänner har gått bort i Covid.
De som ser konspirationsteorier bakom detta har
fel och/eller väldigt lite rätt... Jag är 63 just nu.

Jag beklagar verkligen sorgen, Urban.

Jenny K Gislaved • På sätt och vis var livet lugnare (om man hade sluppit att oroa sig för föräldrar och andra äldre). Under pandemin var många sociala måsten borta och man kunde med lätthet säga nej. Nu känns det som om vi är på väg tillbaka till ekorrhjulet.

Mikael • Jag mådde bättre när det var restriktioner att hålla avstånd eftersom jag har en allvarlig psykisk sjukdom och inte vill ha människor precis jämte mig. Att hålla meters avstånd i mat-kön var det bästa som hänt.

Nils D • Man glömmer ju fort, men vissa saker hänger kvar, som att jag reagerar när någon hostar nära mig, eller om man ska ta i hand eller inte.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Tre år med pandemin i Jönköpings län

Mer i ämnet