Hon jobbade på covid-iva på Höglandssjukhuset i Eksjö under pandemin. Det var en tuff tid med ett nytt virus.
– Vi visste ju inte riktigt hur det nya viruset betedde sig. Vi fick hela tiden följa de nya behandlingsrutiner som kom.
Tufft för många inom vården
Som intensivvårdssjuksköterska är det vardag att jobba med patienter som svävar mellan liv och död. Skillnaden under pandemin var att jobba långa arbetspass i skyddsmask och att inte kunna ha samma kontakt med patientens anhöriga.
– De anhöriga är ju viktiga att fråga, eftersom de känner patienten bäst. Den möjligheten blev ju begränsad på covid-iva, säger Julia Ljungkvist.
Enligt henne är det många vårdanställda som har slitit hårt under pandemin och det har fått konsekvenser. Själv blev hon sjukskriven efter den andra vågen och har efter det bytt arbetsplats och jobbar numera inom ambulanssjukvården.
I klippet hör du henne berätta om varför och du ser också bilder från när vi träffade henne på iva under pandemin.
Hur har du påverkats av pandemin?
Fd Gymnasielärare • Ingen skyddsutrustning. 150 elever i veckan tätt i klassrum. Matad med brev från smittskydd efter sjuka elever att man haft närkontakt covid-19 och förhållningsregler med det som inskränkte privatlivet men på jobbet där togs ingen hänsyn bara in i klassrummet igen. Så nonchalant mot lärare, genom handling är det visat anser jag att våra liv och hälsa inget värt. Inte ens ett riktigt tack har vi fått. Och massmedia, var fanns ni i att beskriva den fruktansvärda situation vi behövde vara i? Samma som nu, ni skriver om tonårsgäng i kriminalitet men inte ett ord om att dessa människor tillbringar mycket tid med lärare i detta land. Polisen har skyddsväst. Vi har inte ens utbildning för detta. Och ingen bryr sig.
M. • Var gravid i början av pandemin och sedan föräldraledig, otroligt isolerad, ensam och snuvad på mycket jag sett fram emot. Släkt och vänner fick inte träffa vårt efterlängtade barn förrän hon fyllt ett år. Efter föräldraledigheten rakt in i covidvården i sjukvården. Otroligt slitsamt det också såklart.
Elisabeth Mattila • Isoleringen skapade en form av skygghet inför folk, som först nu börjar släppa. Min man och jag fick covid i december 2020. För mig gav det knappt symptom. Men min man dog. Jag hittade honom på badrumsgolvet. Ambulansmännen tror att han fick en hjärtinfarkt. Först kom fyra ambulansmän (som var fantastiska) i full mundering. Sen läkare i full mundering. Sen två från begravningsfirman i full mundering. Där stod jag. Ingen vågade peta på mig, eftersom jag också hade covid. Det kändes helt absurt och ofattbart. Min man son stödde mig där, jag är så tacksam till alla som fanns - på avstånd. Begravningen blev så fin med streaming till de som inte fick komma.
Vad tragiskt att höra om din man. Förstår att det måste ha varit en tuff tid. Skönt samtidigt att du kunde få stöd av folk omkring - om än på avstånd - och att begravningen blev fin.
