Väntetiderna för att få göra en ADHD-utredning som vuxen är drygt ett år i Jönköpings län. En väntetid som kan kännas som en evighet för någon som känner att den behöver hjälp med att hantera sin vardag.
Vi har träffat en kvinna som på grund av sitt arbete och sina anhöriga vill vara anonym. Vi kallar henne för Jennie. Hon sökte hjälp för 1,5 år sedan då hon fick panikångestattacker.
Efter några psykologsamtal remitterade psykologen henne för en ADHD-utredning. Jennie har varit hyperaktiv sedan hon var barn, men hon har aldrig utretts för ADHD.
– När jag var liten utredde man inte flickor, säger Jennie.
Hyperaktiviteten jobbig
Skolgången var jobbig för henne, men trots det har hon klarat av högskolestudier. Men nu upplever hon att hennes hyperaktivitet sätter käppar i hjulet för henne väldigt ofta.
– Nu när man har barn och familj och heltidsarbete, fritidsintresse för barnen så fungerar inte min vardag och min hyperaktivitet sätter verkligen stopp för att jag ska klara av vardagliga ting.
SE INSLAGET HÄR: Långa väntetider för ADHD-utredning
Utan stöd från sin man, sina arbetskamrater och chef säger Jennie att hon skulle ha ännu svårare att hantera sin vardag. Men hon vill ha en utredning och hjälp för att bli mindre beroende av andra.
Hennes största oro är när hennes man inte är hemma.
– När min man ska iväg på olika resor är jag jätterädd för att vara hemma själv för då kan jag inte sätta stopp. Då tvättar jag fönster ut- och invändigt, jag dammsuger, storstädar, tvättar badrum, bakar sju sorters kakor och ser till att ordna luncher och middagar för vänner så jag hela tiden har något att göra, jag sitter inte still. Sedan när maken kommer hem sitter jag och gråter.
Osäker på medicinering
Att behöva vänta så länge som ett år på en utredning är något som gör Jennie ledsen.
– Jag har ju inga verktyg att hantera det här i dag. Det är ju det jag vill ha, jag vill inte vara så beroende av andra.
När hennes mående var som sämst ville hon ha medicinering för sin hyperaktivitet. Men samtidigt finns en oro för att medicinera.
– Jag är lite rädd för det för man vet inte om det tar bort mycket av min personlighet. För jag vet ju att min personlighet har ju fört mig dit jag är i dag och den vill inte jag att den ska bli förändrad. För jag är ändå stolt över vem jag är, säger Jennie.