Den 89-åriga kvinnan känner sig inte trygg i sitt hem. Hon klarar inte att använda sitt trygghetslarm. Hon glömmer spisen på och klarar inte av att hantera en så kallad spisvakt. Hon hör så dåligt att hon inte kan delta i samtal eller tala i telefon med sina barn som bor långt borta. Hon lider av hjärtproblem och kärlkramp. Hon känner sig isolerad. Hon är rädd att falla, vilket hon gjort tidigare, och att få ligga och vänta på hjälp.

Trots att kvinnan har hemtjänst fyra gånger om dagen känner hon att det inte räcker. Hon ansöker därför om att få bo på ett särskilt boende.

Men socialnämnden i Luleå avslår hennes ansökan. Avslaget motiverar man med att behovet av omsorg och tillsyn inte är tillräckligt stort, utan kan tillgodoses med hemtjänst, som eventuellt kan utökas.

Men förvaltningsrätten ger kvinnan rätt i sin överklagan. Rätten bedömer att kvinnan trygghet och säkerhet inte kan tillgodoses med hemtjänstinsatser. Detta med hänsyn till kvinnans höga ålder och att hennes hälsa försämrats.

I domen lyfter rätten fram att även sociala och psykologiska faktorer ska vägas när kommunen beslutar vilka insatser en gammal människa ska få.