På förhand vill inte Linnas advokat Thomas Magnusson uppge hur mycket hans klient vill ha, eller som allra minst vill gå med på.
Magnusson har dels yrkat på en ersättning för förlorad arbetsinkomst – 30 000 kronor i månaden från gripandet och fram till ett halvår efter frigivandet – dels på en ”skälig” ersättning för själva frihetsberövandet, men han nämner ingen totalsumma. Tidigare har dock Linna och Magnusson uppgett att det kan röra sig om 20–25 miljoner. Och klart är i alla fall att det kan bli rekordstort.
Hoppas enas
– Det blir under alla förhållanden det största någonsin. Han har ju suttit mig veterligen längst. Joy Rahman (friades från mord och fick 2004 10,2 miljoner i skadestånd) satt åtta år, Kaj Linna har suttit tretton. Det är framförallt det långa frihetsberövandet som är avgörande här, säger Thomas Magnusson.
Under torsdagen träffas Kaj Linna och Justitiekanslern för ett första samtal, där förhoppningen är att man ska kunna enas om en rimlig summa. Kommer man inte överens kan JK själv besluta om en ersättning. Accepterar inte Kaj Linna detta kan ärendet tas vidare till domstol.
Till skillnad från tidigare utgår ersättningarna i dag strikt från färdiga schabloner, där ersättningen avtar i takt med hur långt frihetsberövandet varit.
Lider mindre
– Det bygger på det något märkliga antagandet att man lider mindre ju längre man sitter. Tidigare hade justitiekanslern utrymme att avvika från den här schablonen, till exempel om ett fall blev väldigt medialt uppmärksammat. Den möjligheten har nuvarande justitiekansler tagit bort och nu så håller man sig normalt till schablonen, säger Mårten Schultz, professor i civilrätt med inriktning på skadeståndsrätt.
Med tanke på hur speciellt detta fall är så skulle justitiekanslern dock kunna gå utöver de färdiga schablonerna, tror Mårten Schultz. Han hoppas att ersättningen till Kaj Linna kommer framstå som förhållandevis generös:
– Det finns ett signalvärde i att inte staten först gör fel, och sen snålar när man har gjort det. Om det blir en rejäl ersättning kan det ses som ett tecken på att rättstaten vill göra rätt för sig när det har gått fel.