Landstinget i Norrbotten har inget eget hospice,  alltså specialiserad vård i livets slutskede. Landets nordligaste hospice finns istället i grannlänet Västerbotten. Där finns det ett hospice sedan tjugo år tillbaka. Nordnytt har besökt Axlagården.

– Jag tycker det känns bra. Jag vet ju att man blir väl omhändertagen. Och jag ska inte ha någon specialvård för att överleva. Det enda jag inte vill är att ha ont. Och det har de lovat, säger Kurt Strömgren, gäst på Axlagården hospice.

Kurt Strömgren har bott i Umeå under hela sitt liv. Han gillar cider, att lägga patients och titta på världen via webbkameror. Han flyttade in på Axlagården hospice i julas. Hur lång tid han har kvar att leva vet ingen.

– Man kan ju inte sitta och tänka på såna saker. Ibland gör man det. Men skulle man göra det för jämnan går det inte, säger han.

Inte bara döden

Ett hospice fungerar ungefär som ett sjukhus. Fast här är ingenting särskilt sterilt eller stressande. Målet är att ge alla som kommer hit livskvalité in i det sista.  Hela hospiceverksamheten startade på sextiotalet i England.

– Vår ambition är att man ska få leva tills man dör. Så man inte tänker att här är det bara ”döden, döden, döden” men så är det inte. Det är mycket skratt och liv, säger verksamhetschefen Karin Hammarberg.

De flesta som kommer hit är från Västerbotten och i 70-års åldern, men i stort sett alla är välkomna så länge landstinget och kommunen är beredda att betala. Forskaren Birgit Rasmussen har jobbat på Axlagården i nästan tjugo år. Hon menar att verksamheten är viktig för det skapar ytterligare valmöjligheter för personer i livets slutskede.

– I forskningen vet man att vården på ett fristående hospice som Axlagården ser ganska annorlunda ut än på en palliativ enhet på ett sjukhus. För det är mer hemlikt på ett hospice. Atmosfären och andan är mycket långsammare här än på ett sjukhus, säger Birgit Rasmussen, professor i omvårdnad.