Den kom med pråmar över Vänern 1923 – och redan då var den gammal och begagnad.
Ändå skulle pappersmaskinen Silverpilen fortsätta att producera i decennier framåt.
En bullrande, het maskin, ständigt omgiven av ett ångmoln när pappret torkades vid 100 graders temperatur i en del av processen.
Den krävde mycket av de fem man i varje skift som skötte maskinen.
– Det var en ruskig arbetsmiljö på den tiden. Det var blött och mörkt och gasen låg tät i lokalen. Några fläktar fanns inte, men arbetet var självständigt och maskinen gick som ett urverk, berättade den pensionerade pappersbruksarbetaren Sixten Myrhrman i en intervju i Värmlands Folkblad 1983. Han hade tagit emot Silverpilen i Skoghall som 15-åring och arbetade sedan vid den.
Från Skottland – och Tyskland
Det förekommer flera uppgifter om hur gammal maskinen är, men troligen togs den i bruk i småländska Emsfors 1874, som den första pappersmaskinen där.
Tidiga delar har skotskt och tyskt ursprung, men under årens lopp har den byggts om och på för att bli effektivare.
Det gjorde också att den fortsatte rulla länge. Medan en rad pappers- och massabruk försvann runt om i Sverige, så fortsatte Silverpilen att producera. Först efter omkring 110 års drift, 1984, var den så hopplöst omodern att Skoghalls ledning bestämde sig för att den skulle skrotas.
Den hade då flyttats till en källare, där den stod och tillverkade grov papp av pappersmassa av riktigt dålig kvalitet, så kallad avloppsmassa. Silverpilen hade då bytt smeknamn, till ”Dyngtvinnaren”. Lika mycket papper som den tillverkat på 75 år klarade nu en modern maskin av på ett enda år.
Protester mot skrotning
Men det var inte ett populärt beslut att skicka trotjänaren Silverpilen till skroten.
Efter protester från bland annat de som arbetat vid maskinen hittades en annan lösning. Det blev en ny transport för den tunga maskinen – den här gången till det då nystartade pappersbruksmuseet i Frövi. Där fick den egen utställningshall, där den nu står som en synnerligen fast utställning. Ett unikt föremål som inte går att flytta på.
– Den är vårt Vasaskepp. De står där de står, säger museichefen Mikael Tiderman och skrattar.
Nu visas Silverpilen för besökarna, inte minst för skolklasser. Att den saknar skyddsplåtar runt omkring gör att det är lätt att demonstrera hur papperstillverkning går till.
Fuktigt och bullrigt
Men skillnaderna är stora mot när maskinen var i drift i Emsfors och Skoghall. Både bullret och den tropiska värmen är borta.
– Det var fuktigt överallt. Det rann vatten runt omkring och det lät om alla remmar, transmissionerna. Inte förrän 1970 började man här på bruket att skydda sina öron, berättar guiden Bo Wessman för besökarna.
Alla tunga lyft gjordes för hand och lunchen fick ätas vid den ständigt rullande maskinen.
– Man tänker ju på gubbarna som jobbade här, säger Bo Wessman.
”Var en riktig kompis”
En av de som jobbade längst vid maskinen var just han som tog emot den som 15-åring, Sixten Myrhrman.
När han slutade hade det blivit 45 år vid Silverpilen, eller PM6 som den kallades officiellt i Skoghall. I en intervju i Nya Wermlands-tidningen i samband med att de sista rullarna tillverkades, berättade han om sina känslor för maskinen:
– PM6 var en riktig kompis. Till slut blev maskinen nästan levande.