Det låg en lukt av grillad gris över Örebro den 26 mars 1963.

Det var en del av den lyckade marknadsföringen för det nybyggda varuhuset Krämaren. Klockan tio på förmiddagen började man grilla tjugo hela grisar utanför varuhuset och lukten spred sig snabbt över staden.

Snart vällde folk in i huset för att titta på de lockande varorna på de sex kilometer hyllplan som fanns i butikerna. En blunddocka med speciellt uppsydd klänning i trevligt mönster kostade 15.50, bruna bönor på burk hade lockpriset 1.36 och den som fortfarande bodde omodernt kunde slå till och köpa en malgarderob för 22.75. Då ingick en flaska av malmedlet Diabol.

De sex nya rulltrapporna fylldes snabbt med folk. 24 000 personer i timmen skulle de klara av att transportera, men de blev överbelastade och fick stängas av.

Köpmännen själva trodde att 75 000 personer hade strömmat igenom Krämaren under dagen. En något osäker siffra, men kundtrycket var så högt att man tvingades stänga en timme tidigare för att det blev för trångt i byggnaden. 

– Det har blivit succé. Men vi tvingades att stänga. Annars kunde succén ha vänts till katastrof, sa köpmännens företrädare Hugo Andersson till Nerikes Allehanda på invigningskvällen.

Då stod fortfarande tusentals människor utanför och väntade på att få komma in.

Politikern som rev sina barndomskvarter

Historien om det nya, grågröna kvarteret på Söder i Örebro hade börjat redan i mitten på 1950-talet. Då prisbelönades bröderna Erik och Thore Ahlsén en arkitekttävling som skulle förändra Örebros Söder för alltid.

Söder var resterna av det gamla Örebro. Skeva, slitna trähus från 1700- och 1800-talet med dass, handpump för vattnet och fladdrande tvätt på tork på gården. Smala vägar där all genomfartstrafik i Örebro skulle ta sig fram. En idyll, menade vissa  – en skam, tyckte andra. Örebros styrande hade efter en lagändring lyckats köpa upp en stor del av alla fastigheter för att kunna jämna dem med marken. 84 hus revs. Kvar blev några få stenhus.

En av de drivande var Harald Aronsson, som både var stadens ledande politiker och styrande i bostadsbolaget. Han hade själv kommit till Söder i tioårsåldern och växt upp i de omoderna husen. Nu ville han sanera bort misären och ersätta den med nya, fräscha lägenheter och affärer. Till de två statusbyggena i det nya området, Krämaren och Medborgarhuset, skulle han få hjälp av de erfarna arkitektbröderna Ahlsén.

En stad i staden

Det kvarter de först fick att jobba med hade just det ålderdomliga namnet Krämaren och låg i den korsning där trafikanterna svängde av för att fortsätta mot Norrköping eller Göteborg.

”På denna centralt belägna tomt gällde det att skapa en koncentrerad stadsbebyggelse, ett effektivt fungerande centrum för handeln, utan att ge avkall på de där boendes behov av ljus, grönska, avskildhet och trygghet undan trafikströmmen.” skrev Erik och Thore Ahlsén senare i en artikel om bygget i tidningen Arkitektur.

På bara ett kvarter skulle det byggas en stad i staden. 160 lägenheter, 300 parkeringsplatser, 11 000 kvadratmeter butiker och 2 000 kvadratmeter kontor. Ytan var inte stor, ungefär 120 meter på längden och 50 meter på bredden.

Lösningen blev oväntad. Parkeringsplatser och lager grävdes ner under markytan, ett stort tvåplans köpcentrum byggdes och ovanpå taket till köpcentrumet ställdes två trettonvåningars  höghus i en grönskande trädgård, helt dold från gatan.  I den 5 000 kvadratmeter stora trädgården fanns vattenspeglar, träd, lekplats och en särskild lektant för barnen. De höga betongbarriärerna runt trädgården fungerade både som skydd mot fallolyckor och skärmade av gatubullret.

Gamla kvartersnamnet blev kvar

Varje stad har sin färg. Husen och omgivningen sätter sin prägel. För bröderna Ahlsén var Örebro en grå stad och därför blev Krämaren grågrön i olika nyanser.

”Höghusen är klädda med emaljerade stålplåtar i åtta färger och inkomponerade för att ge en rikare fasad. Den grågröna helhetstonen vill associera till den silvergrå ton vi betraktar som ett genomgående färgmotiv i staden.” skrev de.

Och de lät det gamla kvartersnamnet från förr bli kvar, men nu som namn på både köpcentrum och bostäder.

”Under byggnadstiden kom det på ett alldeles självklart sätt att växa fast vid det hus som nu breder ut sig över kvarteret. Det tycks oss också som en rejäl beteckning på husets funktion – ett salutorg i två plan som erbjuder sin ”krämarservice” åt den omgivande staden.”

Dagen före invigningen stod Örebros starke man Harald Aronsson i tv:s Aktuellt och visade upp svartvita stillbilder på träkåkar från det gamla Söder.

– I dag har vi faktiskt alla dessa kåkar borta ur bilden. Vi har sanerat hela Söder, sa han stolt.

Inrikesministern invigde

Aktuellts reporter Rune Ruhnbro sammanfattade nyttan med rivningarna och nybyggena  i två meningar: ”Där förr 700 delvis förslummade örebroare bodde, där finns nu plats för 2500. Modernt boende.”

Samma kväll skedde en första invigning för särskilt inbjudna gäster. Inrikesminister Rune Johansson talade:

– Örebro framstår i många avseenden som ett föredöme i fråga om en klok och riktig bostadspolitik, sa han.

Det var en politik som snart skulle radera ut trähusbebyggelsen i fler svenska städer. Örebro blev också en stad dit många interantionella delegationer togs för att visa på framgångsrikt förändringsarbete.

Örebroarna själva tog emot sitt nya kvarter med stor nyfikenhet. Lokaltidningarna rapporterade från invigningsdagen att de grillade grisarna tog slut i ett nafs. Fem barn försvann i röran men kunde efterlysas genom de över 200 högtalare som monterats upp inne i Krämaren.  Och man började redan prata om de nya hus som skulle byggas och göra Örebro till en framtidsstad.

Kö till lägenheterna på toppen

”En ny stad håller på att skapas, morgondagens Örebro.”, skrev Örebro-Kuriren vid invigningen.

Nerikes Allehanda konstaterade:

”Söder börjar ordna anletsdragen. Och det är ett mycket välformat, prydligt ansikte, som växer fram. Ett ansikte att vara nöjd med och som man kan visa upp och trivas med. En markant förändring av Örebro-profilen, som säkert kan få gamla örebroare i förskingringen att häpet gnugga sig i ögonen, när de kommer på besök. Fast man sett det växa fram bit för bit, är det ätt märkligt att tänka på hur här såg ut bara för några år sedan.”

Nu, 50 år senare, har Krämaren blivit en van del av staden. Ett köpcentrum som i perioder varit framgångsrikt och i perioder nedgånget, med många tomma butikslokaler. Två höghus som i dag har lång kö till de orenoverade, men billiga hyreslägenheterna.

En stor del av Örebros befolkning har aldrig sett staden utan de två välbekanta höghusen som sticker upp i stadens silhuett.

Krämaren – framtidskvarteret – har blivit en del av Örebros historia.