Åsa Gruffman har en bit av berget i sin ficka när hon klättrar uppför Rävfjäll.

Den cylinderformade stenbiten borrades ur berget för 60 år sedan, när jakten på den perfekta platsen för det första stora svenska kärnkraftverket pågick för fullt.

Men bara en liten del av planerna blev kända för de som bodde i närheten.

– Det skedde ju mycket bakom kulisserna, säger Åsa Gruffman, som bor i trakten och har skrivit om projektet.

Rävfjäll ligger inte långt från det som nu är Tivedens nationalpark i södra Örebro län. Det är en naturskön del av landet, med skogsbevuxna berg, enorma flyttblock, djupa sjöar och långt mellan bostadshusen.

Från toppen av berget ser man långt ut över fiskesjön Unden.

Hösten 1957 släpade Vattenfalls personal stora bergsborrar genom den svåra terrängen. För just vid Rävfjäll fanns en berggrund som såg mycket lovande ut. Tanken var att spränga salar djupt nere i berget för att bygga ett kärnkraftverk under jord, eller atomkraftverk som man kallade det då.

”Låt oss önska dem en svår och kvalfylld död”

Åsa Gruffman har tidigare samlat ihop material om hur planerna togs emot i trakten. Förutom att hon tagit fram det som skrevs för 60 år sedan, så hann hon också intervjua flera av de personer som var inblandade i striden om bygget, medan de fortfarande var i livet.

Vissa fruktade ett atomkraftverk på Rävfjäll. När provborrningarna just hade inletts 1957 skrev en av de närboende i sin fiskejournal om hur ”de fördömda atomsabotörerna börjat sin förintande verksamhet” och fortsätter:

”De har redan börjat sin nedlusade, förbusande, förfulande kulturfientliga, avskyvärda hantering. Låt oss önska dem en svår och kvalfylld död, dessa huggormars avföda, dessa lusiga skabbiga hundar.”

Men det fanns andra som såg positivt på att få ett atomkraftverk till trakten.

– Meningarna var delade. Det berodde lite på hur nära man bodde. Sedan visste man inte så mycket om kärnkraft, och man såg också möjligheten att bli en kommun som skulle växa, säger Åsa Gruffman.

Fördubbling av befolkningen

För det fanns stora drömmar om framtiden.

Kommunen var beroende av en väderkänslig sommarvara: jordgubbar. Från Finnerödjatrakten kom en stor del av de jordgubbar som serverades på de svenska efterrättstallrikarna. Kommunens befolkning fördubblades tillfälligt när alla sommararbetande ungdomar hystes in i sovsalar. Men efter att plockarna rensat fälten tog de tåget tillbaka till de orter de egentligen bodde i.

Nu kunde atomkraften ge mängder av nya året-runt-jobb. För Sverige skulle inte bara bli självförsörjande på kärnkraft. Det fanns också pengar att tjäna på att exportera el.

”Atomreaktorn Eva skulle fördubbla innevånareantalet” skrev Örebro-Kuriren hösten 1957.

Och kanske kunde närheten till en modern elleverantör locka fler företag.

I samma tidning annonserade ortens industrikommitté om att de kunde erbjuda välbelägna tomter, nära järnvägsstationen. Här fanns plats för nya bostäder och ny tung industri. Intresserade kunde ringa direkt till ordföranden, vars korta telefonnummer avslöjade ortens storlek: Finnerödja 23.

Hittar paradiset åt Eva

Totalt runt hundra platser i Sverige undersöktes för att se var atomkraftverket Eva ska byggas.

Namnet hämtades ur bibeln. De två företagen Vattenfall och AB Atomenergi fanns bakom planerna. Först skulle ett mindre atomvärmeverk byggas: Adam.

– Ja, det är så att atomvärmeverket är betydligt enklare att göra än atomkraftverket. Vi räknar med att vi ska få goda erfarenheter ifrån atomvärmeverket för skapandet av atomkraftverket. Vi ska med andra ord ta ett ett revben från Adam för att skapa Eva, förklarade Vattenfalls generaldirektör Åke Rusck planerna i en film redan 1955.

1957 verkade man så äntligen har hittat ett lämpligt paradis för Eva: Rävfjäll.

– Min svärfar var ju här och borrade. Han kom ifrån Umeå och var här och borrade vid två tillfällen, säger Åsa Gruffman och visar den bit borrkärna som hon burit med sig upp på berget.

Svärfadern, bergborraren Sture Gruffman, lever inte längre.

Men i en intervju med SVT:s Västnytt 2002 mindes han just de borrhål han gjort till mellan 60 och 100 meters djup i Rävfjäll. Borrkärnorna visade ett berg av perfekt kvalitet.

– Det var väldigt bra berg. Inga sprickor, inget grus, ingenting, berättade han.

På Riksarkivet finner vi ett dokument från våren 1958 som visar glädjen över att äntligen ha hittat det perfekta berget vid en djup sjö.

”Läget är synnerligen lämpligt.”, skriver utredaren.

Ville bygga blågul atombomb

Men det fanns också många hemligheter bakom projektet.

Den svenska linjen med eget uran och egna atomkraftverk var också en del i försöken att framställa en svensk atombomb. Genom atomkraftverken skulle man kunna framställa det plutonium som behövdes till en atombomb.

Det var planer som ytterst få i samhället kände till.

– Det var mycket hemlighetsmakeri, säger Åsa Gruffman.

Även andra delar redovisades aldrig öppet, men går nu att läsa i de dokument som idag är offentliga hos Riksarkivet.

Som att det fanns ett tydligt samarbete med Försvarsmakten. En av anledningarna att reaktorn skulle ligga djupt ner i berget var för att klara bombangrepp och fortsätta fungera under krig.

Eller att läget vid den djupa sjön Unden inte enbart var valt för att få kylvatten till anläggningen. Eventuella utsläpp av radioaktivt avfall skulle spädas ut till ofarliga nivåer, först i Unden och sedan i sjöarna i närheten. Det handlade om dricksvattentäkterna Viken, Bottensjön och Vättern.

Tidigare hemlig handling avslöjar planerna

Det är till slut tidspress som fäller projektet.

Man inser att det inte går att hinna med sprängningarna för att hinna bli klara i tid. Det får bli en anläggning ovan jord på annan plats istället, något man berättar vintern 1960. Projektet flyttas till Marviken utanför Norrköping – och blir en stor flopp. Det används aldrig som kärnkraftverk, utan oljeeldas istället vid särskilda toppar i elförbrukningen.

Men nu, 60 år efter provborrningarna, kan en ny tidigare okänd del av historien avslöjas.

För bland handlingarna på Riksarkivet finns ett PM från just 1960 om vad som ska hända med Rävfjäll i framtiden. Och det visar sig att man vill spara det perfekta berget till något större:

”Läget vid Unden bör reserveras för en stor atomkraftstation förlagd i berg”, skriver man.

Det är en överraskning även för Åsa Gruffman:

– Spännande och intressant hur man undanhåller saker när man satsar på något som ändå kan vara farligt för både människor och natur. Så det var väl skönt att det inte blev något.

Provborrningarna förändrade liv　

Trots att det aldrig blev någon kärnkraftsanläggning, så är berget ändå en energileverantör idag. Flera vindkraftverk har rests nära toppen.

Och även om atomkraftverket Eva aldrig blev av förändrade det ändå liv – för bergsborraren från Umeå blev kvar i trakten.

Så utan provborrningarna för 60 år sen hade Åsa Gruffman troligen aldrig träffat sin man.

– Det stämmer. Då hade ju aldrig min svärfar kommit ner hit, troligtvis. Så det var positivt att han fick göra det och att han valde att stanna kvar här och gifta sig och få barn. Det var ju jättetur.