Med dom förutsättningarna tog det inte lång tid innan jakten på första huset skapade stora känslostormar mellan mig och min äkta hälft. För vi skulle ju tydligen komma överens om vilket hus vi skulle köpa. Och chockerande nog tyckte vi olika efter varje husvisning.

Blev jag stormförälskad i utsikten från sovrumsfönstret och ”klickade med husets själ” kunde jag ge mig sjutton på att ”det inte var praktiskt nog”. Varje gång. För när jag gick på känslan gick min man på besiktningsprotokollet.

Efter ett års jakt utan att vi lyckats hitta det rätta blev varje husvisning så laddad att tårar inte var ovanliga i bilen hem. Eller att jag skrek rakt ut att jag struntade i värmepannan när trägolven var to die for. Vilket min man i sin tur tyckte var en ovanlig och ganska kortsiktig prioritering.

För att inte tala om att vi plötsligt blev missbrukare. Av den allvarliga graden. Hemnetmissbruk kan ta över ens liv, jag kan inte räkna hur många gånger per dag jag klickade mig in för att se om det dykt upp nya potentiella kärlekar.

Språket förändrades. Från ett tidigare ganska begränsat villavokabulär blev krypgrund, acceptpris och undersökningsplikt självklara begrepp.

Och det är skrämmande hur olika nyanser av vitt fullkomligt kan ta över ens värld. Världen stod och föll med om köksluckorna var i var Stockholmsvitt eller äggskal.

När vi så äntligen slog till var det som i dom flesta kärlekshistorier. Bilden av den rätta blev fullständigt reviderad. Och det blev inte alls som vi från början trodde. Men det var ju skönt att vi äntligen var överens och känslostormarna lagt sig.

Väl hemma från banken, nyblivna husägare, upptäckte vi att vi väntade vårt första barn. Och så började en ny resa. Med en hel del känslostormar…