Jag hade varit på ett trevligt nyårsfirande med vänner och kört hem därifrån. Efter att jag parkerat bilen i flerbilsgaraget, öppnade jag garageporten inifrån för att gå uppför backen som ledde upp till gatan. En raket eller möjligen delar av en raket, flög rakt mot mig med ett vinande och sprakande ljud.

Jag blev livrädd då jag först inte förstod vad det var som hände, och vände om för att ta en annan väg ut. Väl hemma i lägenheten kände jag att något luktade bränt. Det var jag. Och när jag tog av mig jackan, fanns där något som liknade ett skotthål i ryggen och en tofs lossade från mitt hår som var avbränt med en centimeter kvar till hårbotten.

Chockad ringde jag polisen som tyckte att jag skulle ringa till någon som kunde komma över, då jag levde själv på den tiden, så att jag slapp vara ensam.

Det har gett mig en inbyggd avsky mot nyårsraketer

Så här i nyårstider känner jag starkt med både hundägare och nyanlända från krigsdrabbade länder. Jag är själv uppväxt med en skotträdd hund, vilket gett mig en inbyggd avsky mot nyårsraketer och smällare redan från början och efter att jag själv blev träffad, var måttet rågat.

Visst är det vackert med raketer som lyser upp natthimlen i mönster och färger, men jag ser dessa helst inifrån. Och jag är för en reglering av nyårsraketer, inget skjutande runt midnatt i villaträdgårdar och på stadsgator, utan endast i organiserad form utfört av pyrotekniker.