Vid första besöket på Dysmelicentrum i Örebro var Paulina bara tre veckor gammal. Då fick hennes föräldrar lära sig vad dysmeli är och vad som skulle hända framåt.

– När jag var sex månader fick jag min första protes för att jag skulle kunna lära mig krypa och inte åla fram.

I dag har Paulina en myoelektrisk armprotes där muskelsammandragningar skapar elektriska signaler på huden som överförs till protesen. Hon arbetar som skötare på Regionsjukhuset Karsudden och bor i Katrineholm.

– Jag gör samma saker som alla andra. Kör bil, handarbetar och spelar instrument.

Spelar ukulele – med plektrumprotes

Paulina har fem olika proteser. Hon spelar piano med båda händerna och ukulele med plektrumprotes. Hon har en träningsprotes med en klo och en lite lättare gåprotes för promenader och löpning.

Det händer att människor stirrar, viskar och pekar när Paulina går i kortärmat och visar sin dysmeli. Därför har hon bestämt sig för att inte vara tyst utan i stället berätta vad dysmeli är.

– Det är ju oftast vuxna som stirrar, medan barn frågar rakt ut om vad som har hänt med min arm.

Dysmelicentrum har betytt mycket för Paulina och familjen. Fram till tolv års ålder åkte hon på alla läger som ordnades och har fått vänner för livet.

– Det har betytt jättemycket att se att det finns andra som ser likadana ut, i min ålder. Det gör att man inte känner sig så ensam.