Det första larmet som når polisen i Karlskoga den 4 februari handlar om skott vid en skola i Örebro. Daniel Lenart, gruppchef för yttre personalen i Karlskoga, ska egentligen arbeta med en spaningsinsats.

Snart går det upp för dem att larmet från Örebro är allvarligt.

– När en kollega skriker att nu skjuter han på oss springer vi till bilen och kör i ilfart mot Örebro.

Framme vid platsen möts de av panikslagna människor. Den lokala insatsstyrkan har redan gått in och Daniel Lenart och hans kollega försöker skaffa sig så mycket information som möjligt.

– Vi hör att folk har blivit skjutna och att det kan finnas fler gärningsmän. Vi måste springa in och hjälpa till. Försöka få ut de civila som finns där inne.

”Kommer aldrig att glömma”

Drygt tre månader har gått sedan masskjutningen.

– Hela tiden bollar jag med mig själv om jag eller vi i vår patrull gjorde vad vi kunde. Jag har landat mer och mer i att vi kunde inte gjort så mycket annorlunda. Vi försökte så gott vi kunde. Men, det är en händelse som jag aldrig kommer att glömma så klart.

Finns det någonting som du tänker generellt hade kunnat göras annorlunda?

– Jättesvårt att säga. Vad vi tror är att det dödliga våldet avbryts när de första poliserna springer in i skolan. De som är först på plats när larmet går. Allt pekar på att det är då gärningsmannen skjuter sig själv och att fler oskyldiga i alla fall inte dör. Så det var väl en nyckel. Och sedan att försöka förhindra. Men det blir nästan en omöjlig uppgift att vara överallt hela tiden.

”Känns bara som en meningslös handling”

Under fredagen presenteras polisens utredning av händelsen.

Är det någonting som du själv vill ha svar på eller som du funderar kring runt?

– Ja, så klart är det intressant att veta om det finns något motiv bakom.

– Jag förstår att väldigt många vill ha svar på varför det blev så här. Men det känns bara som en meningslös handling när jag klurar på det själv.