Den syriska fyrabarnspappan Zaki Khalil fick uppehållstillstånd i Sverige förra året. Men för hans fru Nagwa Khalil och för deras fyra barn var det stopp. Anledningen var att de inte hade några godkända syriska pass och därför nekades att anhöriginvandra.
Efter 1,5 års väntan i Turkiet efter att pappa Zaki åkt bestämde sig familjen för att försöka ta sig till Sverige ändå. Ett beslut som innebar att Nagwa själv skulle ta sina fyra barn från Turkiet till grekiska ön Kos över Medelhavet i en liten gummibåt.
– Jag skulle ta min lilla dotter som var knappt 20 dagar gammal och de andra barnen över havet. Jag tänkte på hundra saker. Vi fick badringar att ha på oss. Jag tänkte hemska tankar. Om någonting händer, ska jag då rädda mig själv eller min baby eller de andra barnen? Gode gud, berättar Nagwa.
”Känns som att jag åldrats 20 år”
På andra sidan Medelhavet har Zaki väntat på sin familj i dagar.
– De senaste två månaderna har varit särskilt svåra. Det känns som att jag åldrats 20 år. Den senaste veckan när de varit i Izmir har de försökt åka varje dag och varje dag har jag varit orolig att de ska drunkna, berättar Zaki när han väntar på familjen i Grekland.
När Nagwa och barnen kommer fram oskadda blir det ett tårfyllt möte.
– Jag har hela tiden tänkt att de ska åka och om de kommer fram eller inte. Den här sista stunden innan jag såg barnen har känts som århundraden.
När familjen väl nått Grekland väntar en lång väg med sikte på Sverige, men nu kan pappa Zaki sluta upp med familjen och följa dem via Serbien, Makedonien, Österrike, Tyskland mot Sverige.
När familjen kommer till Serbien har det regnat i dagar. Förutom några kex och lite juice och familjen inte ätit någon ordentlig mat på länge. Familjen fick gå långa sträckor i regnet och hungern var svår.
– Det svåraste är att se sina barn kalla och hungriga och du kan inte få dem att bli varma. Kanske går det över men det är så svårt som mamma och pappa att se sina barn hungriga, törstiga eller kalla och du kan inte göra någonting. I går skakade mina barn hela natten på grund av kylan, jag visste inte vad jag skulle göra, berättar Zaki.
”En mardröm som försvann”
När familjen når Österrike och närmar sig Tyskland är lättnaden stor.
– Först kunde jag inte tro att det var sant, äntligen. Det var som en mardröm som försvann, tack gud. Nu har vi ro. Att vi får vara tillsammans. Vi mår bra psykiskt, framförallt. Vi blev lugna, tack gud. Efter allt som hänt säger barnen pappa vi ska aldrig till Istanbul, vi ska stanna hos dig, vi ska stanna här, berättar Zaki.
En sen kväll i november når familjen äntligen Örebro. Nu är de nära sitt nya hem, lägenheten i Nora. När SVT träffar familjen har de bott tillsammans i Nora i två månader. Zaki lär sig svenska och Nagwa och barnen väntar på beslut om uppehållstillstånd från Migrationsverket.
– Jag lämnade Qamishili i Syrien för mina barns skull. Jag vill att mina barn får gå i skolan, lära sig svenska och lära sig samma saker som alla andra barn. Det är min största önskan att barnen ska ha det bra. Jag skulle vilja arbeta med det jag arbetade med i Syrien, och lära mig svenska. Sverige är mitt nya hemland, och därför vill vi bli en del av folket här och kulturen. Vi vill bli en del av samhället, och inte känna oss som främlingar, säger Zaki.