Han minns dagen tydligt och mordfallet fanns med honom under hela hans period på landshövdingsämbetet fram till 2010.

– Det var ett fruktansvärt trauma i Östergötland, det påverkade hela staden för det hade så många ingredienser. Det handlade ett barn och fanns en slags kallblodighet. Det var ett mord som blir ett bålverk som man pratar om, säger Eriksson, nu ordförande för Riksidrottsförbundet.

Företrädare för ett kollektivt sorgearbete

Som landshövding hade inte Eriksson någon direkt koppling till mordutredningen men han berördes ändå på flera sätt.

– När du är landshövding blir du ju en slags företrädare för ett kollektivt sorgearbete.  Det blir ju det självklara samtalsämnet under väldigt lång tid, säger han.

– Det kom väldigt nära inpå, under skinnet på mig. Min hustru hade en kollega som bodde på gatan där det hände, fortsätter han.

Har trott på DNA-tekniken länge

Precis som många andra har Björn Eriksson under åren nästan gett upp hoppet om att morden skulle lösas.

–  Jag tror att det var fler än jag som för första gången kände något hopp när den där nya DNA-varianten dök upp, säger Eriksson.

Björn Eriksson var själv en förkämpe för att polisen skulle använda sig av DNA-teknik på 90-talet när han var rikspolischef. Det fanns mycket åsikter om att det var fel att använda tekniken. Han ser nu lösningen av dubbelmordet i Linköping som en förlängning av den kampen.

– Det är ett uttryck för teknikutvecklingen och dess betydelse. Det är ju en liten knorr, att man kunde gå vidare med en teknik som man inte kunde föreställa sig när brottet begicks.

Linköping andas ut

Eriksson är ganska säker på att Linköping som stad även de kollektivt känner samma känsla som han själv gör idag.

– ”Äntligen”, tror jag de känner. Och att sorgearbetet får en mening, om man kan säga så, säger Björn Eriksson.