För snart två år sedan väntade Karin sitt första barn. Efter halva graviditeten upptäcktes att barnet hade låg puls och att det drabbats av ett hjärtfel. Därefter följde förlösning i Lund och vistelser på neonatalavdelningen och hjärtavdelningen.

Inledningen på föräldraskapet blev inte riktigt så Karin väntat sig.

– Det var fruktansvärt, vi mådde så dåligt och jag upplevde att vi inte fick stöd, säger Karin som har svårt att prata om den första tiden efter att hennes son fötts.

När Mika, som sonen heter, var fyra månader genomgick han en pacemakeroperation. Tillvaron kantades av oro, han var så liten och hans mående gick upp och ner. En kort tid efter operationen drabbades Mika av hjärtsvikt, de åkte återigen till Lund, berättar Karin Johansson. 

Men så kom vändningen. Efter ytterligare medicinering började Mika bli bättre. ”Det här blir bra”, vågade Karin tänkte för första gången på länge, berättar hon.

”Vi var på väg ut”

– Vi var på väg ut igen inför hösten, allt började kännas bra igen, säger Karin Johansson.

Mika började äta bra, han växte och Karin började njuta av livet som nybliven mamma. Men så kom nästa chock. I augusti upptäckte hon en knöl i ena bröstet. Hon hade drabbats av trippelnegativ bröstcancer.

”Jag vill inte dö”

– Min första tanke var; jag vill inte dö, jag ska inte dö, säger Karin Johansson, som just nu genomgår cellgiftsbehandling.

Karin har varit väldigt öppen med sitt mående. I sociala medier har hon delat med sig av den svåra tiden och öppet skrivit om sin sjukdom. Där har hon mötts av omtanke. Men hon kan sakna den personliga närheten.

– Det är ingen som hört av sig och erbjudit praktisk hjälp eller som funnits där på riktigt. Deras liv går naturligtvis vidare, men jag hade önskat att någon ringt och frågat om vi ska ses.

Hon betonar att hon försöker vara stark och att hon får enormt stöd genom hennes son och nära anhöriga.