– Många gånger tror jag att socialtjänsten inte har några alternativ. För att rädda liv måste man ibland ta till den näst bästa lösningen, säger Ing-Marie Wieselgren som är SKL:s samordnare inom psykisk hälsa.

Fler barn än tidigare behöver hjälp

In sin roll som samordnare företräder hon både kommunernas insatser via socialtjänsten och landstingsvården.

– I dagsläget är det mer efterfrågan på olika typer av hjälp än vad som finns. Det gäller ju både psykiatrin och socialtjänsten.  Barn- och ungdomspsykiatrin ger mer vård än någonsin, men inflödet av remisser är också större än någonsin. Det finns inga nedskärningar på Bup egentligen.

Bristande samarbete mellan myndigheter

Hon ser att samarbetet mellan olika instanser brister.

– Ibland kan man se att barnet har en problematik som gör att det testar gränser. Och testar man väldigt hårt får man inte vara kvar. Och det är ofta så den onda spiralen börjar. Varje enskild vårdgivare gör sin del och så skickar man barnet vidare till nästa. Men det räcker inte. Det är inte som ett paket som man kan reparera på olika ställen. Det är en människa som behöver insatserna på samma gång.

I en del fall har socialtjänsten placerat barn på låsta ungdomsvårdshem, trots att dessa inte är rustade för det.

– Nej, de skulle behövas insatser från sjukvården och socialtjänsten. Men man måste kanske ändå avgränsa så att de inte kan rymma. Och då blir det SiS som har den låsta dörren, men inte behandlingsinnehållet.

Goda exempel

För att barnen ska slippa flyttkarusellen krävs nya lösningar, säger Ing-Marie Wieselgren.

– Det finns goda exempel där man skapat integrerade team som jobbar utifrån barnets och familjens behov. Man kommer hem och stöttar. Det kräver att socialtjänst och hälso- och sjukvård faktiskt gör de här gemensamma teamen. Det finns ställen i landet som gjort det och därför vet jag att det går.