Och bristande kunskap och fördomar gör att få gärningsmän grips och kan få adekvat behandling, menar en av få skånska experter på området.

I Skåne anmäls varje år någonstans kring 150 fall av blottning, eller sexuellt ofredande som är den normala rubriceringen. Så har statistiken sett ut i princip sedan 1970-talet. Å andra sidan är just brottsoffrens ovilja att anmäla ett av många skäl till att rättsväsendet sällan lyckas lagföra en blottare.

Problematisk syn på brottet

– Många låter säkert bli att anmäla eftersom de känner ett obehag av att ha utsatts för en blottare. Man väljer att försöka skaka av sig upplevelsen och inte göra ”någon stor sak” av den. Men det är också en gängse uppfattning att de här männen egentligen är rätt harmlösa. De går inte längre än till att blotta sig, heter det, säger frivårdsinspektör Katarina Hansson i Malmö.

En på många sätt problematisk syn menar Katarina. Hon är utbildad psykoterapeut, sexolog och socionom och arbetar till vardags med att rehabilitera blottare inom ramen för Kriminalvårdens frivård.

”Domstolarna måste bli bättre”

– Den är naturligtvis problematisk eftersom många förövare inte lagförs och därmed inte kan få den behandling de behöver. Men också med tanke på de som utsätts. Genom att anmäla en blottare visar man omsorg om alla hans presumtiva offer i framtiden, säger hon – och tillägger:

– Det är belagt att personer som blottar sig enstaka gånger och som gör det inför barn, har en tendens att efterhand övergå till allvarligare övergrepp.

Uppfattningen om blottaren som en ofarlig kuf präglar även delar av rättsväsendet. I de sällsynta fall en blottare grips stannar påföljden ofta vid böter eller villkorlig dom.

– Domstolar och åklagare måste bli bättre på att hantera denna grupp och oftare än idag verka för att de döms till till exempel skyddstillsyn med möjlighet till behandling, menar Katarina Hansson.