Hon har pendlat i nio år mellan hemmit i Malmö och jobbet i Köpenhamn. Fram tills gränskontrollerna infördes i höstas gick allt bra. Men då förändrades allt.
– När man står där i en 200 meter lång kö med kravallstaket och måste visa passet en andra gång känner man sig som en korsning mellan boskap och en kriminell. Man har en knut i magen, säger Marie Irgens Jacobsen.
”Man springer hela tiden”
Nu ska hon köpa bil, något som hon egentligen inte vill. Men hon känner sig tvungen. Det är inte så mycket tidsförlusten med de nya gränskontrollerna, säger hon, utan stressen, den ständiga stressen.
– Man springer hela tiden. Det är aldrig lugnt och avstressande. Om man inte springer hinner man kanske inte till nästa tåg. Och det blir irritation. Häromdagen såg jag en som sparkade en medpassagerare för att denne försökte tränga sig förbi. Så stressigt är det.
– Hade jag kunnat ha en lugn tågresa och sitta och jobba skulle jag göra det. Och jag bryr mig ju om miljön och tycker det är jättesynd att jag måste köpa en bil för att klara av det. Men jag pallar inte längre, säger hon