På akuten och intensiven vårdas skottskadade i regel kort tid, om de överlevt dådet.
Det är på vårdavdelningarna som de stannar längre, och också där som flera av de hotfulla situationerna uppstår, enligt säkerhetsansvarige Marie Jensen.
– Oftast finns det en ovilja att följa våra regler, säger Niklas Fernö, enhetschef på ortopeden i Malmö och sjuksköterska.
På hans avdelning har många av de skottskade vårdats och han är van vid att arbeta med den här patientgruppen. Avdelningen har regler kring hur många besökare det får vara per patient och besökstiderna är reglerade. Något som den skottskadades anhöriga och vänner inte vill lyda, enligt Niklas Fernö.
– Ofta spänner de upp sig och är kaxiga. Hoten kommer längre fram om det skulle bli en aggressiv stämning, och det blir det inte helt sällan, säger han.
LÄS MER: Så hotar kriminella personalen på akuten
Niklas Fernö är avdelningschef men jobbar också som sjuksköterska. Han har själv blivit utsatt för hotfulla situationer.
– Det var en ung kille som blivit skjuten som hade rätt många vänner med sig. Inför operation fick jag be dem att gå, men det ville de inte. Då dubbelkollade de vad jag hette och om jag var den Niklas på den adressen. Och det kan ju upplevas som hotfullt.
Genom åren har han lärt sig hantera situationen och tror inte att offrens vänner egentligen vill honom något illa. Snarare tror han att det handlar om en attityd. Han försöker se bakom fasaden. De skottskadade är i slutändan som vilken annan patient som helst.
– De har blivit skjutna, de har ont och är rädda. Är det före operation så är det oro för det. Är det efter operation så kan de vara illamående som vilken annan patient som helst som blivit opererad.
– När vännerna är där ska man vara tuff och hård, men när de har gått kan patienten ligga och gråta för att den har så ont eller är så rädd.
”De är respektlösa”
Men Niklas Fernö tror att sjukhusets roll som en öppen plats kan försvinna i framtiden. Redan idag låser man avdelningarna och ordningsvakter finns på plats.
– Jag blir rädd när jag möter de här unga killarna som kommer in som anhöriga till de skottskadade. Deras respektlöshet. Det är respekten till dem som är viktigast att man inte ska trampa dem på tårna. De ser inte att vi är här för att patienten ska få det bättre. Det gör mig orolig, säger han.