Dessa har nu i stort sett hunnit halvvägs på den halvåriga insats som ett uppdrag innebär. Och det är P7 som för närvarande är ansvarig för bataljonen på uppåt 600 man och i deras aula informerar soldater och befäl om läget.
– Det är lite oroligt på sina ställen, säger en soldat och tittar på sin powerpointkarta.
Kanske för att lugna eller helt enkelt för att det är träffande jämförs skämtsamt den rigoröst säkra svenska förläggningen i Afghanistan med en öppen anstalt och patrulleringsuppdragen vid bevakade permissioner.
– Vissa byar tycker om när vi hälsar på men andra tycker inte det är lika trevligt.
Svårt skilja vän från fiende
Efter i aulan samlas många på mässen för att utbyta erfarenheter och kanske dela sin oro. Åsa och Thomas Nilsson har sett sin dotter Josefin åka iväg för andra gången, något dom gärna sluppit.
– Vi ville det inte och hon drog ut på att berätta om sitt beslut, säger pappa Thomas.
Mamma Åsa säger att hon blir orolig när dottern lämnar ”campen” som man kallar den svenskledda militärbasen.
– Det är när hon inte hört av sig och innan vi fått ett samtal.
Pappa Thomas säger att Josefin visat många bilder med henne och afghanska män och att det allt kan ju hända under en kort sekund.
– Man vet ju inte vem som är vän och fiende och allt kan ju hända under en kort sekund.
Sover dåligt
I P7:s aula har också en anhörigorganisation presenterat sig, Individzonen. Den har ett antal mentorer som samtalar med oroliga anhöriga och en av dem är Isabell.
– Det handlar om att lyssna och precis som veteranerna som har lättare att prata med andra veteraner så kan anhöriga ha det lättare att prata med någon som har varit i samma situation.
Isabell tog i december farväl av sin pojkvän som för tredje gången begav sig till Afghanistan. Och hon berättar om att hon alltid har sin telefon med sig om han skulle ringa för hon vill inte se ” missat samtal” från ett dolt nummer.
– Då gör det lite ont i magen.
Hon säger också att hon ibland sover lite dåligt.
-Man kollar en extra gång på telefonen och på e-mailen.
Målar upp skräckbild
Luisa Landewall är också med på anhörigträffen på P7 och ses stötta gamlingar och prata med alla som vill. Hon kommer direkt från Afghanistan där hon är enda svenska präst.
– Det är också svårt för soldaterna som inte får prata om allt och då kan det vara svårare att lugna de därhemma.
Men det är inte bara oron för att dom anhöriga ska drabbas fysiskt som gnager hos de anhöriga. Det är ett väl känt faktum att minst fem procent av soldater i konfliktområden drabbas psykiskt. Isabell säger att det är en osäkerhetsfaktor.
-Man vet ju inte hur de kan reagera eller vara och man kanske målar upp en skräckbild, men det kan ju vara jättebra också det behöver ju inte vara dåligt.
Tabubelagt
Och för en medkännande präst på plats kan vara svårt att i förebyggande syfte spåra vilka som har eller kommer få problem.
– Bland de ungefär tusen som åker ner på ett år finns det ju många som håller allt inom sig och har svårt att prata om det. Psykiska problem är ju tabubelagt i samhället vilket är ett generellt problem, säger Luisa Landewall.
