Hon sitter på Oppmannasjöns strand, med blicken riktad ut över vattnet. När kvinnan från Barum begravdes höll björken på att slå ut och med sig i graven hade hon flinteggade benspetsar och en benmejsel.

– Hon har vållat många debatter eftersom hon är ett så unikt fynd. Dels är hon 9 000 år gammal, dels är skelettet väldigt välbevarat. Sen också att hon är begravd på det sättet hon är, att hon sitter upp, gör fyndet speciellt, säger Björn Wallebom, arkeolog vid Statens historiska muséer, som skrivit en bok om stenålderskvinnan.

Omdebatterat namn

Barumskvinnan upptäcktes 1939, när en bonde och hans dräng grävde upp jord att fylla åkern med i just Barum som ligger vid Ivösjön i Kristianstad kommun.

–  De blev förskräckta eftersom de trodde att det var ett mordoffer de stött på, så de kallade på länsman. Men sedan visade det sig att det var ett arkeologiskt fynd, som först benämndes som ”Fiskaren från Barum”.

När fyndet kom till Stockholm döptes det efter fastighetsbeteckningen på platsen som är Bäckaskog 1.

– Men skelettet hittades på mark som tillhörde en gård i Barums by. För skåningarna och de som bor där har det alltid varit självklart att hon hittades i Barum och därför borde kallas Barumskvinnan, säger Björn Wallebom.

Känd som Bäckaskogskvinnan

Men för många i mellansverige har hon istället blivit känd som Bäckaskogskvinnan, och när namnskylten på Historiska museét idag byts ut kommer det gamla namnet att stå kvar under en övergångsperiod. För ortsbefolkningen i Barum är namnbytet en seger, särskilt Villands härads hembygsförening har kämpat för att få igenom namnbytet.

– Hela namndiskussionen har handlat om identitet. Lokalbefolkningen i Barum tyckte att man tog en del av deras identitet ifrån dem när fyndet togs till Stockholm och bytte namn. Och det kan jag förstå. Det är som att ett fynd från Simrishamn, där jag bor, skulle komma att kallas Tomelillafyndet, säger Björn Wallbom.

Tidigt könsbyte

När de första undersökningarna av Barumskvinnan gjordes utgick man från att hon var en man, eftersom man hittat jägarverktyg i graven. Men senare undersökningar av skelettet har visat att hon var en kvinna i 40-45-årsåldern, som dessutom fått mellan tio och tolv barn.

– Att hon fött så många barn kom man fram till eftersom man upptäckt fördjupningar i bäckenbenet. Men detta har senare fått revideras, eftersom det visat sig att de här groparna kan vara ett resultat av förslitningsskador också.

Ständigt görs nya upptäckter om kvinnan. På 1970-talet maldes en hel överarm ner för att åldersbestämma fyndet.

– Och då blev det ändå fel resultat. Idag behöver vi bara använda ett litet benfragment vid analyser och DNA-undersökningar kan ge oss ytterligare information, säger Björn Wallebom.

Vill göra markundersökningar

– Vårt mål härnäst är att göra markradarundersökningar i området och leta efter fler gravar. Arkeologiska undersökningar görs ju främst vid stora infrastrukturbyggen, och området i nordvästra Skåne är relativt outforskat. Vi vet inte något om Barumskvinnans direkta närmiljö.

Att Björn Wallbom nu publicerat sin bok ”Kvinnan från Barum – från äldre stenåldern” tror han kommer att förenkla finansiering till framtida undersökningar eftersom all tillgänglig information om kvinnan finns samlad mellan två pärmar. Själv säger han att kvinnan från Barum har följt honom genom hela livet och kommer att fortsätta göra det.

– När jag var sex år gammal prenumererade jag på en bokserie som hette ”Arkeologi i Sverige” och då följde det med en stor affisch på Barumskvinnan. Den satte jag upp på väggen i mitt rum och nu sitter den på mitt kontor i Lund, säger han.