Kring ett avlångt bord i en kurslokal i Malmö samlas någon kväll i månaden människor i en rad olika åldrar. De har egentligen bara en sak gemensamt, de har en nära anhörig som tagit livet av sig. Stillsamt tänds ljus på bordet och paket med pappersnäsdukar läggs fram. Nu kan samtalet börja.

Vibeke Wulff och hennes äldsta son är där för första gången. I höstas tog lillebror livet av sig.

– Som anhörig känner du en enorm skuld. Du känner dig lurad, korkad som inte förstod, för att du inte lyckades ställa de riktiga frågorna.

Eva Pyykkö leder gruppen. Hon miste själv en fosterson för flera år sedan och vet att självmord också kan föda känslor som känns ”förbjudna”.

– Du kan bli ordentligt arg! Varför gjorde personen det här mot oss? Varför hände det här just min familj?

Beslut som plågar

Många deltagare har tillsammans med sin anhöriga haft täta kontakter med den psykiatriska vården under tiden före självmordet. Vibeke Wulff tycker att hon lämnades väldigt ensam med svåra beslut.

– Om vi ville prata så gick det väl bra. Men om vi inte ville så gick det bra också. Det kändes väldigt lamt.

Hon tillfrågades också på barn och ungdomspsykiatrin om hon tyckte att sonen borde medicineras.

– När man är i den situationen så vet man inte. Jag har ingen kunskap i det här frågorna.Man vill att någon ska säga ”nu gör vi så här”.

Sonen själv föreföll att må bättre, så familjen beslöt att tacka nej till mediciner. Ett beslut som idag plågar Vibeke Wulff.

– Hade han fått medicin så kanske det inte hade hänt, konstaterar hon.

Sprida kunskapen

SVT Skåne berättar om familjens Wulffs möten med vården för divisionschefen Katarina Viebke.

– Är det så här så blir jag ledsen. För det är ett tufft beslut att själv avgöra om någon ska medicineras, säger hon. Det är viktigt att vi förmedlar det till våra medarbetare.

Efter många samtalsgrupper med anhöriga anser dock samtalsledaren Eva Pyykkö att den offentliga vården inte är särskllt väl anpassad för att hand om männskor i svår kris.

– Den går väldigt mycket på planering och schema och det finns inte så mycket plats för svåra livshändelser.

Katarina Viebke, divisionschef, betonar dock att hon vill att såväl patienter som föreningar som arbetar med psykisk ohälsa ska få mer inflytande över vården.

– Vi är bara i vår linda när det gäller det här. I den framtida vården kommer vi mycket mer att använda oss av de som har kunskap om sitt eget liv, brukarna själva, säger hon.

Vibeke Wulff är en av dem som tvingats lära sig mycket om psykisk ohälsa. Hon vill sprida kunskapen.

– Jag har tänkt att man skulle kunna informera andra föräldrar, kanske ungdomar. Hur ska man göra när man mår dåligt? När det händer saker man inte har någon kontroll över? Det arbetet brinner jag för.