I filmen Svinalängorna har bokens Leena växt upp och lever med barn och familj. Men så en dag ringer mamman, och alla minnen från barndomen kommer tillbaka. Men Leena har svårt att sätta ord på sina känslor.

– Den där stumheten känner många igen, påpekar Susanna Alakoski. Vi har sorg i våra liv, vi har livslögner, vi har saker som vi har svårt att möta.

Hon bor numer i Stockholm, men har ofta återvänt till Ystad och till bostadsområdet som kallas ”Svinalängorna”. Det var nybyggt på 1960-talet och familjen från Finland hade aldrig förr bott så fint.

-Det tyckte alla som flyttade in i dåtidens miljonprogram. Men så är det inte idag.

Som barn hade Susanna Alkoski ingen aning om att hon bodde i det som kallades Svinalängorna.

-Det var först när jag som vuxen jobbade som socialarbetare i Ystad som jag fick reda på det. Jag blev riktigt ledsen. Mina föräldrar bodde då kvar där fortfarande.

Och till en början kände hon att öknamnet kanske var ganska välfunnet.

-Här hade jag ju upplevt fattigdom, våld och fylla, jag kunde ju inte förneka det. Kanske var vi alla svin som bodde här, tänkte jag då.

Men med tiden mindes hon också allt det som varit bra under barndomen.

-Vi hade en oerhört stark solidaritet, vi delade kläder, bröd, mat, många var hjälpsamma.

-Och först när jag kom ihåg det kunde jag skriva boken Svinalängorna.

Boken gavs ut 2006 har sen dess hunnit förvandlas till en pjäs som spelats på teatern och nu blir den alltså även film i regi av Pernilla August. Milleniumstjärnan Naomi Rapace spelar huvudrollen som den vuxna flickan Leena.

– Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att Svinalängorna skulle få ett sånt genomslag. Den har blivit som Pippi Långstrump, den har ett eget kraftfullt liv.

– Men det beror på att människor känner igen sig.