Joakim Bom kommer till Stig-Inge Blennows villa i Lomma och de träffas för första gången på tio år, men det är som i går, säger de. Vänner för livet som de är efter tjänstgöringen i Bosnien i mitten på 90-talet.
Stig-Inge bläddrar i fotoalbumet och visar bilden på sig själv i sjuksängen med ett bandage över ena ögat.
– Det var tryckvågen som gjorde det när en robot träffade pansarvagnen jag körde.
Försökte ta sitt liv
Han drabbades av en fysisk skada som gick över men Joakim drabbades betydligt allvarligare, nämligen psykiskt. Han säger att hans värld föll samman.
– Jag försökte ta livet av mig flera gånger.
Detta var tio år efter missionen i Bosnien och Joakim går fortfarande, 17 år efteråt, på terapi och det beror delvis på, menar han, på okunnigheten om problematiken med PTSD, posttraumatisk stress i samband med militära insatser.
När de kom hem fick de sitta i grupp och berätta för två kvinnliga psykologer vad de varit med om.
– Det kändes som om de inte hade där att göra, säger Stig-Inge.
– Psykologerna ställde så dumma frågor att vi blev uppretade. Och när en av oss berättade om vilka hemskheter vi varit med om brast en av dem ut i gråt och var tvungen att lämna, berättar Joakim.
”Gräver ner de jobbiga känslorna”
De var först på plats i Bosnien 1993 med de extra prövningar som det medför. Men de var övertygade att ett starkt psyke skulle klara detta.
– Men det värsta är ju att man bara gräver ner de jobbiga känslorna tills det blir för mycket och allt brister.
Även om i stort sett ingen i deras pluton ångrar sitt deltagande har 23 av de 30 som ingick upplevt obehag hemkomsten som rastlöshet, aggressioner, sömnsvårigheter och självmordstankar.
– De flesta av oss tar med någon del hem och frågan är hur man klarar av att ta hand om detta för att komma in i samhället på ett bra sätt, säger Joakim Bom.
– En tjänstgöring på sex månader innebär att du åldras tre år, de som säger att de inte påverkats ljuger nog lite, säger Stig-Inge Blennow.