Socialstyrelsen ifrågasätter varför Vellinge kommun inte agerade mer resolut då hon tre månader tidigare polisanmälde mannen för våld och sökte skydd. Den händelsen borde också ha lett till en utredning om situationen för parets båda minderåriga barn.

Livstids fängelse

Mannen, 46 år, dömdes i tingsrätten till livstids fängelse för mord på den 39-åriga kvinnan. Hovrätten ändrade till 17 års fängelse och den domen ska under våren prövas i Högsta domstolen.

Trots att pappan mördat mamman inför ögonen på de två små barnen fattade inte socialnämnden beslut om att tvångsomhänderta barnen enligt lagen om vård av unga (LVU). Det innebar att pappan, som var häktad, stod kvar som vårdnadshavare och måste tillfrågas om olika insatser för barnen.

Först sex dagar efter mordet gav pappan sitt samtycke till tillfällig placering av barnen, men vägrade sedan gå med på att det utsågs en god man som kunde ta över vårdnaden av dem. Han motsatte sig också en kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin.

Inte så utsatt

Socialnämnden i Vellinge bedömde att barnens situation inte var så utsatt att det var befogat att ingripa med tvångsmedel enligt LVU. Men den åsikten delar inte Socialstyrelsen som skriver att ”när en förälder genom våld har dödat den andre föräldern bör det ses som bristande omsorger om barnet och att kriteriet för vård enligt LVU är uppfyllt”. Barnen har numera en ny vårdnadshavare.

Ett tvångsomhändertagande av barnen efter mordet hade inte inneburit någon reell förändring av deras situation, enligt Vellinge kommun.

– Vårt fokus i februari låg helt på att skapa bästa och tryggast möjliga situation för barnen, skriver omsorgsnämndens ordförande Anna Mannfalk (M) i ett pressmeddelande.

Hon tillägger att hon i efterhand inser, att ett tvångsomhändertagande enligt LVU hade varit en tydligare signal till fadern om att hans ”föräldraskap var förverkat”.

Hon beklagar också att det inte gjordes någon särskild utredning av barnens situation efter faderns tidigare våldsdåd mot modern, hösten 2011. Enligt nämndens riktlinjer borde det ha gjorts, konstaterar Anna Mannfalk.