– Är det några som vill oss ont? Vågar vi skicka våra barn till skolan nu? undrar Sarmed Aldulaimi, pappa till sjuårige Asad.

De svart-gula klistermärkena sitter på fönster, dörrar, trappräcken, staket, ja till och med ute på fotbollsplanen och uppe vid basketkorgen.

– Först trodde jag det handlade om reklam, säger Norma Rezeq, förskollärare från Damaskus. Men så började jag läsa och insåg vad det handlade om. Att det finns människor som inte vill ha oss här.

Hon är väl medveten om att asylboenden på olika ställen i Sverige tidigare har utsatts för hot och bränder, och är orolig för att klistermärkena bara är första steget:

Vill inte berätta för barnen

– Jag vill inte berätta det här för min son Ibrahim. Han är sju år och ser framemot att börja skolan. Men jag vet inte hur vi ska göra.

På boendet finns numera en nattbevakning på frivillig grund. De boende har delat upp sig i tretimmarsskift och patrullerar området.

– Vi känner oss tvungna, säger Abdelkarem, som bor i en liten lägenhet med fru och tre barn. En morgon upptäckte han att någon satt fast ett klistermärke på insidan av fönstret, som man brukar ha öppet för att det blir för varmt annars.

Efter den händelsen sätter man upp en stor träskiva för fönstret på nätterna.

– Jag är rädd att någon ska kunna ta sig in, säger han.

Händelsen har polisanmälts av personalen på asylboendet.

– Vi har tagit emot anmälan och eftersom det här handlar om trycksaker, har vi skickat ärendet vidare till Justitiekanslern, säger Ulf Karlsson, presstalesman på polisen i Kalmar.

”Hej hej” – Sverige för Sarmed

– Det här hade vi aldrig väntat oss i Sverige, säger Sarmed Aldulaimi, som nu bott i ett år på Mörby Hotell. När vi kom möttes alltid av glada människor som vinkade och sa ”hej, hej!”. Det var de första svenska orden jag lärde mig. Och jag kommer att fortsätta vinka och säga ”hej, hej”! Det är Sverige för mig.