Här visar skådespelaren Johannes Brost hur polishundar hängde i hans ben under almstriden 1971. Intervjun gjordes 2011, till 40-årsjubileet. Foto: SVT

”En schäferhund hängde här” – hör Johannes Brost om almstriden

Uppdaterad
Publicerad

I år är det 50 år sedan den stora almstriden i Kungsträdgården i centrala Stockholm. En av alla tusentals stockholmare som var på plats var den folkkäre skådespelaren Johannes Brost, som gick bort 2018. Men till 40-årsjubileet för tio år sedan fick SVT Stockholm höra hans berättelse om striden mot polisen med hundar hängande i benen, och nu publicerar vi den igen.

När trädfällarna skyddade av poliser kom till Kungsträdgården på morgonen den 12 maj möttes de av tusentals demonstranter. Efter tre timmars tumult gav polisen upp. Demonstranterna hade segrat. Här tar polisen hand om Johannes Brost. Bilden publicerad i boken Sjuttiotal av Jan Lundgren. Foto: Reportagebild

Vad minns du av almstriden för 50 år sedan?

Peter A • Ett av de bästa minnena jag har. Var där bl.a. på natten efter själva "kampen" och gemenskapen när vi samlades och hörde de som spelade och sjöng för att hålla kvar sammanhållningen var otrolig. Cornelis, Bernt Staaf m.fl. fantastiskt att ha upplevt det.

Förortsbo • Jag minns egentligen ingenting alls, jag var 6 år då. Senare pekade mormor ut almarna från buss 62 som på den tiden passerade i närheten, "Här är almarna". En sevärdhet. Jag minns isbanan i Kungsträdgården bättre, den var roligare för en sexåring. Minns Tommy Körbergs version av sången "Vid Molins fontän", som väl ligger i närheten av almarna.

Claes • Jag var 18 år och uppvuxen på Regeringsgatan 59. En hel hög med FNL:are, rödvinskommunister och yrkesdemonstranter hängde i grenarna. Hade nog blivit en fin tunnelbane upp/nedgång. Ingen vet ❗❓

Inga-Lill Eliasson • Vad jag kommer ihåg var sammanhållningen mellan oss som var med. Vi protesterade ju för en gemensam sak, att låta almarna vara kvar.

Göran Folin • Jag var med i stadsmiljögruppen Alternativ Stad,och är det alltjämt. Och var naturligtvis på plats den här natten. Stod utanför det omgivande planket tillsammans med en massa andra uppretade stockholmare. När vi hörde motorsågarna smattra igång blev det ett vrål bland alla och med gemensam tyngd fick vi ned planket och stormade in under träden och satte oss i armkrok runt dom. I världens kanske första trädkramande fast det ordet ännu inte var uppfunnet. När jag sen såg att några klättrade upp i träden gjorde jag detsamma och kunde efter en stund se från ovan hur polischefen växlade några ord med en en av stans mest kända hemliga poliser och sen avlysa polisinsatsen och sågandet. Kände en sån lättnad att jag höll på att trilla ner när jag instämde i de omedelbara applåderna från stockholmarna.

Tur att du inte trillade ner, det kunde gått illa!

jag minns den taktfasta ramsan åker almarna ner så finns det ingen hjalmar mehr • åker almarna ner så finns det ingen hjalmar mehr stefan g

Det blev en klassiker, kan man säga!

Anna • Jag var bara ett litet barn men jag minns det ändå. Det var en stor händelse och visades till och med i barnprogrammen. Och träddungen är så vacker!

Inge Hultström • Va skönt att det fanns personer som vände sig mot galenskaperna och reagerade med stort mod. Tack vare Er då har vi En skön lunga i Kungsan. Tack,tack

Nisse Carlén • En kväll efter vi vunnit segern, men när vi fortfarande vaktade träden, var jag med om en speciell händelse. Det dök upp ett stort gäng raggare. De var sura för att deras krav på en motorgård inte hörsammades, och att, vad de tyckte, ett gäng hippies istället fick stor uppmärksamhet. De hotade att såga ner träden. Jag såg hur en full raggare med fogsvans skulle ge sig på ett av de armerade träden. Han lyckades i sin berusning inte få styr på sågen, så jag erbjöd mig hjälpa honom. Jag tog fogsvansen, drog den tvärs över ett av armeringsjärnen som hade satts upp för att skydda trädet så att sågtänderna rök. ”Oj då” sa raggaren, skrattade, och drog vidare.

Det var ett lite annorlunda minne! Tack för att du delade med dig, Nisse!

Det här var almstriden

Stora delar av Stockholms city revs under 50- och 60-talen. Den gamla trånga staden skulle bort till förmån för bilar och tunnelbana. Efter flera år av dessa rivningar tröttnade stockholmarna och almarna blev droppen som fick bägaren att rinna över.

De hundraåriga träden som står i en grupp på Karl XII:s torg skulle sågas ner för att ersättas av en tunnelbaneuppgång och en galleria under jord.

Staden lät sätta upp ett plank runt träden i maj 1971 och meddelade att träden skulle ner den 13 maj, men det var bara en fint. Trädfällarna kom ett dygn tidigare, men aktivisterna var snabbt på plats tack vare organiserade telefonlistor, så när träden skulle fällas, nattetid, den 12 maj 1971 möttes gatukontorets män av ett par tusen demonstranter som ockuperat träden. När sågarna drog igång stormade man planket och det blev våldsamma sammandrabbningar med polisen som till slut drog sig tillbaka.

Världsberömda träd

Första slaget var vunnet och träden vaktades dygnet runt av unga och gamla och folk från alla samhällsklasser, det blev en enda lång folkfest i en vecka. Efter fem dygn meddelade borgarrådet Hjalmar Mehr att fällningen uppskjutits och att beslutet skulle omprövas.

Almarna blev världsberömda då ett tjugotal TV-team från olika länder följde händelseförloppet. Almarna fick också ett starkt symbolvärde som den första stora, framgångsrika miljödemonstrationen i Sverige, och det påverkade också framtida lokal politik och planerna för Stockholm.

Träden står kvar än idag.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.