På 1950-talet växte mönsterförorten Vällingby i västra Stockholm fram. Ett stenkast därifrån låg Grimsta, men inte alls med samma goda rykte. Här rådde en tuffare miljö med droger, våld och kriminalitet. För många som växte upp här gick det dåligt. För andra, som skådespelaren Johan Hedenberg, gick det bättre.

Än idag står den kvar, den klättervänliga eken med sin höga, svepande krona. Men den är i dåligt skick. Bara en enda livskraftig gren har klarat sig, resten är döda.

”Tarzan, Tarzan!”

-Jag såg vad de andra gjorde när jag satt däruppe i trädet. Och ungarna brukade ropa ”Tarzan, Tarzan!” till mig, berättar Kent Ingell, som kallades just Lill-Tarzan, för att han var vig som en apa och modig som ett lejon. Men livet skulle raseras påskafton 1967 då Kent genom fönstret såg sin pappa blev mördad av en okänd man som slog ihjäl pappan med ett basebollträ.

Johan Hedenberg bodde vägg i vägg med Lill-Tarzan på Grimstagatan. För Johans gick det bra i livet, framgångsrik och firad skådespelare, som nu även kan titulera sig författare efter att ha skrivit en bok upp uppväxten i Grimsta med titeln ”Lill-Tarzan å jag”.

Första silen 13 år gammal

För Lill-Tarzan gick det sämre. Tre månader efter pappans brutala död, 13 år gammal, tog han sin första sil. Sedan följde ett liv i kriminalitet tills för åtta år sedan, då han gick på självhjälpsmöten och slutade med droger. Men i ett slagsmål fick han en stekpanna i huvudet, drabbades av epilepsi och blev sjukpensionär.

Efter många år träffades Kent och Johan igen och idag är de nära vänner. Johan lovar att aldrig mer släppa Kent. Johan, som länge levt med överlevnadsskuld, för att mer än 30 av hans gamla vänner dött i förtid, många av överdoser, menar att han nu gjort upp med sin uppväxt och försonats med det som var mörkt.

-Jag tycker att det vore fantastiskt om alla berättar sin historia, man behöver inte skriva en bok, men jag tror det är bra att vi pratar om det vi varit med om, det kan förändra vårt samhälle.