Epoken Povel Ramel inleddes i amatörrevyn Vi som vill opp våren 1939 och kom att vara i nästan 70 år.
Den spann över jazz, schlager, radio, revy, film, tv – nästan alla former av underhållning. Och den förenade flera generationer av svenska scenpersonligheter: Alice Babs, Thor Modéen, Evert Taube, Beppe Wolgers, Monica Zetterlund, Hasse Alfredson, Birgit Nilsson, Lill-Babs, Carola, Pernilla Wahlgren, Magnus Uggla – alla har de jobbat med Povel Ramel.
Ingmar Bergman ville göra film av hans Gräsänkling blues, han kamperade med Fritiof Nilsson Piraten och tolkades av Cornelis Vreeswijk. Det är helt enkelt svårt att föreställa sig hur det svenska nöjeslivet hade gestaltat sig under 1900-talets andra hälft utan Povel Ramel.
Föräldrarna dog tidigt
Friherren Povel Karl Henric Ramel föddes den 1 juni 1922 och växte upp på Östermalm i Stockholm. Samma år som han fyllde 15 år var familjen inblandad i en svår bilolycka; mamman avled dagen efter olyckan, pappan ett halvår senare i sviterna.
Han togs om hand av sin faster och ägnade sina ungdomsår mer åt musik och konst än studier. Han var tidigt fast besluten att försörja sig som musiker, och år 1942 kom en första framgång när Alice Babs sjöng in hans låt Vårt eget Blue Hawaii.
Men det var två år senare som det verkliga genombrottet skedde, med schlagern Johanssons boogie woogievals. Povel Ramel blev namnet på allas läppar och i allas öron, inte minst sedan han 1945 fick jobb på Radiotjänst.
Föreningen för flugighetens främjande blev en radioinstitution som skapade starka känslor bland lyssnarna: ”Hur länge ska den där Ramel få fortsätta att roa sig själv och sina vänner i radio?” lyder ett klassiskt läsarbrev från tiden.
På Radiotjänst skapade han program som Jakten på Johan Blöth och Herr Holms öden och Angantyr och skrev sånger som Far, jag kan inte få upp min kokosnöt och Köp inte en zebra. Men det var framför allt här som han först knöt kontakten med medarbetare som Martin Ljung, Brita Borg och Oscar Rundqvist.
Institutionen Knäppupp
Nästa fas i Povel Ramels karriär kom att bli ännu mer betydelsefull, för honom själv och för svenskt nöjesliv. År 1952 startade han nöjesbolaget Knäppupp, och samma år hade den första Knäppupprevyn premiär. Akta huvet inleddes med att Povel Ramel kom flygande i en stålvajer över publikens huvud.
Den flygturen kom att vara i 16 år. Under Knäppuppepoken skrev Ramel 14 revyer – bland dem Funny boy och De sista entusiasterna – en musikal och klassiska sånger som Alla har vi varit små, Karl Nilsson och Balladen om Eugen Cork.
Han gjorde också filmer, som I rök och dans och Ratataa, och inledde högproduktiva samarbeten med flera av tidens ikoner som Monica Zetterlund, Beppe Wolgers, Gösta Ekman och Hasse å Tage.
Efter 1970-talets inträde lämnade Povel Ramel de stora revyerna och började i stället att sätta upp krogshower. I Tingel tangel på Tyrol arbetade han med Hasse Alfredson, i Knäpp igen med Magnus Uggla och i Kolla klotet med Tomas von Brömssen.
Två memoarböcker
Hans årliga Karamelodiktstipendium har delats ut sedan 1983 och har gått till ord- och musikvirtuoser som Robert Broberg, Killinggänget och Robyn.
På 1990-talet kom Povel Ramels två memoarböcker, Följ mej bakåt vägen och Som om inget hade hänt. Där berättade han öppenhjärtigt och med både sorgmod och svart humor om 60 år i skrattets tjänst, om mötena med tidens stora, om skapandets lust och våndor och om saknaden efter sina föräldrar.
Den andra memoarboken, den som kom att bli den sista, avslutas med orden ”Det öronbedövande jublet glömmer jag aldrig!” Nu har Povel Ramels piano tystnat, men jublet, och skratten, lär klinga länge än.