Statens riktlinjer för hur stort vi ska bo började växa fram i slutet av 20-talet-talet. Bostadsbristen var stor, lägenheterna trånga och det var vanligt med inneboende.

Precis som idag, berodde trångboddheten på att det byggts för få bostäder samtidigt som många flyttat in till städerna.

– När den svenska välfärdspolitiken började skapas ansågs trångboddheten vara ett hot mot befolkningskvalitén. Den som var inneboende ansågs kunna hamna i alkoholism, prosititution och misär, säger Helen Ekstam på Boverket.

Max två personer per rum

Att få bort trångboddheten blev ett av de viktigaste politiska målen. I mitten av 40-talet antogs den första statliga boendenormen, som sa att det skulle bo max två personer i samma rum och att ingen skulle sova i köket eller badrummet. I annat fall räknades man som trångbodd.

– Den här boendestandarden var ett sätt att få bukt med sociala problem, säger Helen Ekman.

Varje barn ska eget rum

I mitten av 60-talet drog staten igång ”miljonprogrammet”, som innebar att en miljon lägenheter skulle produceras på tio års tid. Då kom nästa boendenorm, som sa att ett hushåll ska ha ett vardagsrum.

I mitten 70-talet kom den norm som gäller än idag: varje barn ska ha eget rum för att hushållet inte ska anses vara trångbott.

– Den här normen har inte en moralisk grund, utan antogs för att det skulle finnas riktlinjer för utbetalning av socialbidrag och samhällsplanering, säger Helen Ekman.