När fartyget hittades på Saltsjöns botten i Stockholm på 1950-talet hade originalnitarna som höll ihop skrovet för länge sedan rostat bort. Men de bultar som skruvades in i stället, som är en förutsättning för att skeppet över huvud taget ska hålla ihop – var också rostbenägna.

-Träet har brutits ned och försvagats, en process som påskyndats genom att bultarna fört in rost i skrovet, vi behövde få bort dem där annars hade det kunnat gå illa, säger Lisa Månsson, chef för Vasamuseet.

Därför började museets skeppstimmermän för sju år sedan det mödosamma arbetet att byta ut över 4 000 bultar. De nya, i rostfritt stål, är kanske inte lika tidstrogna. I gengäld ska de hålla desto längre – i 150 år är det tänkt, enligt Allt om Vetenskap , som var med när den sista slogs in i veckan.

Åtta ton lättare

Stålbultarna är dessutom så lätta att Vasa nu bantat med åtta ton.

-Museets mål är att hon ska leva i tusen år, och under det här långa tidsspannet kommer vi behöva vidta jättemånga åtgärder, det här är bara en del av det. Mycket handlar om kemi, nya former av material och tekniker. Det finns inget skepp som Vasa i hela världen och därför har vi ingått olika forskningssamarbeten, säger Lisa Månsson, chef för Vasamuseet.

Ny vagga

Härnäst behöver den gamla damen en ny vagga. Den nuvarande stöttningen på museet är i längden inte tillräcklig för det tunga ekskrovet, eftersom det månghundraåriga träet sakta förlorat i styrka.

Stöttningsprojektet inleddes med en forskningsfas 2012, men går tidigast i år in i konstruktionsfasen.