Hon drabbades hårt av TBE för nästan 14 år sedan. Men än idag är smärtan kvar till viss del. Och benen hänger fortfarande inte riktigt med. Det som började som sprängande huvudvärk och feber, slutade i medvetslöshet och en akut färd till sjukhus. De första sex dagarna minns hon fortfarande inte.
– Det var direkt efter semestern och första dagen på jobbet. Jag kände mig väldigt trött och fick till slut ge upp och gå hem. Då hade jag 39 graders feber. Dagen efter hade febern stigit till 40 grader och ytterligare en dag senare hade jag 41. Då tappade jag medvetandet, säger Anna Rova
Hon skickades akut till lasarettet i Enköping med vårdpersonalen kunde inte diagnostisera henne.
– De skickade prover utomlands och jag slussades fram och tillbaka till Uppsal för olika röntgentagningar. Jag minns inte de här dagarna riktigt. Jag var helt borta, säger hon.
Hamnade i rullstol
Till slut stod det klart att hon drabbats hårt av TBE. Viruset hade slagit ett hårt grepp om nervsystem och rörelseförmågan slogs delvis ut.
– Jag hamnade i rullstol i början. Jag kunde röra armar och fingrar med jag hade ingen styrka. Jag kunde inte lyfta mig ur sängen.
Smärtan var också påtaglig. Kroppen skakade av värk och alla nerver i kroppen tycktes vilja explodera. Efter nio dagar valde hon själv att fortsätta hemma istället för på sjukhuset.
– Det var många månader då jag bara låg i soffan. Det var jobbigt att inte kunna äta själv. Jag tappade allt jag tog i. Mina föräldrar och min sambo fick hjälpa mig, säger Anna Rova.
Hon sjukskrevs i ett och ett halvt år. Tillslut kunde hon byta rullstolen mot kryckor men kroppen ville mer än den klarade av.
– Jag ramlade varje dag. Hjärnan sa åt benen att lyfta sig men det hände ingenting. Det kunde ta en halvtimme att hämta posten.
Fortfarande men
Idag är hon inte helt återställd, men hon har kommit en lång bit på vägen.
– Jag kan göra det mesta men benen är fortfarande inte så reaktionssnabba. Om jag snubblar så ramlar jag. Det är för kort tid att parera på, säger hon.
Vad tänker du om allt det här idag, med lite perspektiv?
– Att en så liten, liten fästing kan orsaka så här stor skada. Det är otroligt. Men jag vill inte tycka synd om mig själv.
Känner du aldrig att det som hänt dig är orättvist?
– Nej, jag måste fokusera på det som är positivt. Läkarna trodde att jag skulle sitta i rullstol resten av livet. Och att jag skulle få svårtatt skaffa barn. Nu har jag tre barn och jag gör allt jag gjorde innan det här, förutom springer.
Vad vill du säga till de som inte vaccinerat sig?
– Det är klart att det är lätt att säga att ”det är ju bara några sprutor.” Samtidigt är risken att drabbad som jag har gjort så minimalt liten. Men det är klart, hade jag kunnat undvika det här så hade jag ju självklart gjort det.